Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 1

Hit hörer först och främst det totala nederiag, som det nya partiet Dufaure-Billault led, vid första uppträdandet. Detta parti åsyftade, att med ett amendement, som hr Billault afgaf, ehuru wuder gillande af spanska giftermålsnegociationerna, söka åstadkomma ett uttryck af ogillande mot ministåren, hvilket skulle vara rigtadt emot hvarje politiskt system, som ville göra en engelsk allians till grundval för Frankrikes politik. Detta amenrdenr:ent bestreds naturligtvis af hr Guizot, som härvid fann sig: understödd af Odillon Barrot, hvilket föranledde det resultat, att amendementet föll, med 242 röster mot endast 28. Sedan uppträdde den nye reprosentanten för Toulouse, abbe G noud-, som på en sing söker framstå såsom legitimist och nationel, ultramontan och frisinnad, för att få kammearen att uttrycka sin mening, att Frankrike nu vore löst ifrån 1813 års fördrag och egde att söka återvinna Rhengränsen. Han fick härvid icke en gång sitt eget parti med sig; frågan föll — och man nu såväl högra, som venstra sidan, delade och snart sagdt upplösta. Nästan ännu mera öfverraskande var gången af debatten rörande :spanska giftermålen. Redan Törsta dagen hade hr Guizot förklarat, att man borde uppskjuta alla invändningar angående den S, som angick upprätthållandet af den allmänna freden, till dess man hade grundligt betraktat denna fråga och Krakauska angelägenheterna, och kammaren visade sig nöjd dermed. Men följande dagen, sedan en kabinettskonselj hållits och Broglics måg; den u: ge deputeraden dHaussonviHe medfört ifrån London gynsamma underrättelser om det goda förståndets återställande, ville Guizot förekomma all debatt om spanska sakerna, under förklarande att han, med anledning af utmärkte engelske parlamentsleda ters yttrade önskningar och med afseende på i engelska parlamentet uttalade vänskapliga och försonande tänkesätt, samt då debatten endast kunde skada Frankrikes internationella förhållanden, afhålla sig ifrån alla yttranden och förklarit Hr Thiers teg; och kammaren syntes dermed nöj man voterade paragrafen och trodde spanska giltermålssaken vara åsidosatt. Mocn, liksom en natt varit nog, att förändra hr Guizots mening, så hade hr Thiers nu kommit till beslut att beröra den kinkiga frågan. Då Krakauerangelägenheten förekom, inledde han tillika den spanska frågan i samband de med; förklarade att oppositionens stillatigande alldeles icke kunde anses för ett bifall till kabinettets förfarande, och att en diskussion deröfver, sedan alla akterna rörande densamma erhållits, kunde utan all fara förekomma. Hr Guizot försäkrade nu, att han icke skydde diskussionen derom, blott oppositionen åtoge sig ansvaret för densamma; och det blef berämadt att den : skulle följande dag, (den 4 Febr.) pågå: Den punkt, som rörde Krakau och innehöll ett högtidligt ogillande af dess införlifvande med Österrike, förenade allas röster, ehuru ur olika s synpunkter. Ministern tyder denna 8s innehåll så, sedan han försäkrat att införlifvandet varit lika oväntadt för franska, som för engelska kabinettet, att Frankrike icke upphör att efterlefva afslutade fördrag, men ämnar taga ,deras kränkning ad ata samt derföre gjort sin, måhända en gång vigtig blifvande reservation, dervid. Oppositionen åter. antager Odillon Barrots tolkning, att denna innebär Frankrikes befrielse från alla å annan sida brutna fördrag, och att således Frankrike uppriktigt vill aktning för staternas sjelfständighet och oberoende, samt upprätthållandet af förpligtelser, ifrån hvilka ingen makt kan frigöra sig, utan att tillika lösa de andra från sinax. ? Hr Titers, som nu först intog tribunen, sade sig i synnerhet åsyfta att afnjelpa den ide-förvirring, som råder i spanska giftermålsfrågan — han visste att han ej kunde tala majoriteten till nöjes, men skulle söka genom moderationer i sitt språk att förtjena dess tålamod. Han billigade Drottningens giftermål med sonen af. Don Fransesco de Paula — men hertigens af Montpensier hade genast medfört flera obehagligheter. Kabinettet hade icke haft rätt att, på Ludvig den fjortondes mantr, uppträda med fordringarne att utesluta alla andra än en Bourbon. Efter en kort framställning om de giftermålsplaner, som spanska enkedrottningen hyst, och om engelska kabinetItets benägenhet -för Don Enrique; yttrade han, Jatt hr Guizot hade gjort bäst att, så snart Whigs kommo till makten i England, hafva satt sig i godt förstånd med dem i stället att visa misstroende. Framförallt hade man icke, för det notvexlingen visat att en Coburg ifrågasattes bland kandidaterna, men spanska Regeringen visat sig. ickegynna: Don JEnrique, utan valt: Don Fransesco dAssisi, bordt Ihandla med sådan : beklagansvärd öfverilning. Det invändes väl; att om begge giftermålen skett samtidigt, skulle utgången blifvit tvifvelaktig;: men huru