Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 1

Han lemnar mig nu mera lugn, än förr, men han ler så lugnt, så hånligt, då jag öppet visar honom min. ovilja. Jag darrar vid detta leende. Jag är nästan färdig att dervid brista i gråt Jag vill söka tvist med honom! Jag skall tvinga honom att slåss. Det vore luft att dö, för att spara dina vackra ögon en tår. Och du räknar icke dem, som skulle f.lla öfver digo — erinrad Marie Louise med ett sorgligt leende. Detta mnielankoliska leende sjönk djupt i Werners hjerta. Det återskimrade der ännu, då åren gått bärjande fram öfver hans hufvud, då åldringen, i ensliga stunder, räknade sin ungdoms minnen. Marie Louisel ropade Werner med plötslig inspiration, med en häftighet, som vägde lif och död på hans förslag, låtom oss fly. Som len girige sin skatt, gömmom vår lycka för verlden! Låtom oss föra perlans tysta, ljufva if på bottnen af hafvet, obekymrade om de vågor, som rulla sitt vilda skum öfver och ikring .oss. Hvad är hela den öfriga verlden ör oss? Vi ega nog, ölvernog i vår kärlek. Följ mig, Marie Louise, för att tillsamman lefva englars lif, för att dö tillsamman, en vacker nöstafton, i kretsen af våra barnbarn! Marie Louise skakado sorgligt på hufvudet. Hennes milda, veka sinne bäfvade tillbaka för letta öppna trots af ett modersvälde, hvilket hon Järt sig vörda nära nog, som en Guds. — Men af en inre, oemotståndlig instinkt räckte hon emellan gallren en kyss åt den älskade. Hans lippar drucko en tår: Marie Louises afskedstår åt den tjusande framtidsbild, som Werner, med all en olycklig kärleks enthusiasm, för henne tecknat. I detsamma hördes en kammarjungfrus gälla röst ropa fröken, fröken, så att foglarne, uppskrämda af den hvassa diskanten, darrande höjde vingarne till flygt ur sina bon.