Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 1

traktet blefve tillökadt, för att hans följetong måtte bli vidlyftigare. Han skickade till mig hr Bernard, som sade: jag medför här 40,000 francs för en. tillökning af 4700 rader i hvar volym. Derigenom gör ni visserligen på-arbetet i sin helhet en förlust af 20 å 25,000 rader; men det kommer att rendera er i bokhandeln mer än hvad det kostar er isidoantal. Det var således icke 40,000 francs i förskott, utan en summa, den jag borde representera i varor (afbrott). Ja, i varor, och jag började redan att afbörda den genom att tillägga dessa 4700 rader i hvarje. volym af Balsamo. Man har sagt — och hvad har man icke sagt allt? — att, då jag reste till Afrika eller Spanien, jag förde med mig 42,000 francs, betalade i förskott, i utbyte mot fyra volymer blankt papper. Se här huru och under hvilka omständigheter jag reste. Jag hade lemnat lika mycket åt de der herrarne i Constitutionel och la Presse, som åt de andra, med hvilka jag kontraherat; 48 volymer på 48 månader eller -458,000 rader... Jag var uttröttad, man kan begripa det; jag hade arbetat tillsammans med en mycket duglig, mycket snillrik medarbetare, St. Maquet; men manuskripterna voro ändå alla af min handstil. Jag kände mig sjuk. Jag hade för vana att be de der herrarne om lof till och med att hvila upp mig. Jag underlät det icke, och se här tillåtelsen att resa till Afrika och jaga. Hr Gerardin förde den med sig då han kom att spisa middag hos mig i St. Germain. Vi satte oss till bords klockan sju; det talades icke om några affärer ;.. Hr Gerardin var qvar hos mig ännu kl. 40; han var qvar ännu kl..3 på morgonen, och som man den timman icke kunde komma på jernvägen, återvände han i sin kup till Paris, och förde med sig ml Brohan, som gjort mig ett besök (sorl). Det är med full aktning, återtog hr Dumas med största aplomb; jag säger att en aktris befunnit sig i en kup några timmar med hr Gerardiw eller någon annan; jag berättar: blott, ett enkelt factum, som hvarken kan såra hr Gerardins moralit elle m:ll Brohans heder. För. att attestera min sjukdom framlade jag bevis, som man icke skall säga dikterade af artighet utaf hr d:r Pasquier, konungens läkare, och hr de Gaston, min egen läkare; ty jag har min ordinarie läkare (skratt). Jag skref till denne huru jag kände mig illamående, och han, som är min vän, min kamrat, svarade mig såsom vän och kamrat: Det är onödigt att jag kommer till er. Hvila er, ni arbetar som en häst. Jag upprepar .hvad jag hundra gånger sagt er: hvila er eller störtar ni af era ansträngningar. Se der hvad jag har att säga, M. H., för att förklara mitt uppförande. Hr Lacan, Verons advokat, gaf till gensvar: Om det vore nog att bevisa det man är en man af snille, för att vinna sina rättegångar, om epigrammer kunde gälla såsom skäl och bevis, då skulle hr Dumas kunna räkna på en lycklig utgång af denna sak, som bör utfalla emot honom. Men hvad hafven j fått höra, och hvilka skäl hafva blifvit framlagda inför domstolen? Man har framställt inför eder en lysande fantasmagori af idter och ord; man har öfverlemnat sig åt en i sanning otrolig utsväfning i anekdoter och utfall... men det är allt. Hr Dumas har endast ytterligare ådagalagt, att han är mer än mästare i romanens konst. — — — Hr Dumas har orätt i att beklaga sig. Vi hafva icke sagt något annat än hvad vår sak ovägerligen fordrade.. För min del vidhåller jag hvarje ord jag yttrat, och har intet att taga tillbaka. Jag beklagar, att, då jag för hr Dumas märkvärdiga talang har all den beundran, som den förtjenar, jag icke kan hafva samma känsla för hans karakter. Jag ville att han fästade större vigt vid tro och heder, och icke lekte med sina förbindelser. Hr Lacan ingick derefter i en vederläggning af de invändningar hr Dumas anfört, och sökte bevisa, att han kunnat fullborda sin öfyerenskommelse med le Constitutionel, och att det icke var något allvarligt uti de serskilda förebäranden hr D. framlagt utan annan garanti än sitt ord. Vi yrka, slutade hr Lacan, att hr Dumas till oss fullgör sin återstående förbindelse i volymer, och att han i öfrigt dömes att ansvara derför med sin person. J insen väl, M. H., att i afseende på det sistnämnda sättet för verkställande af den dom, j skolen meddela, yrka vi dettas tillämpning blott i aldrayttersta nödfall. Vi äro t. o. m. öfvertygade, att då hr Dumas af er stränga rättvisa blifvit öfvertygad om sitt ofog, skall han skynda att erbjuda oss rika skatter af sitt snille. Men huru skulle vi annorlunda än som nu skett, kunna värja oss mot en bristande vilja och de många undanflykterne hos en författare, som. icke vill producera något? J