Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 1

bröt sig med elegans kontrasten af hennes mjellhvita hull, af en sammetslen hals, så aristokratisk i form och fulländning, så vittnånde om en ädel ras, att sjelfva grefvinnan Dash, som gerna på bredden och rundningen, mäter halsens aristokrati, icke skulle mot densammas adelskap haft det ringaste att anmärka. I detsamma hördes steg i yttre runimet. Fröken fortfor att spela, men på den häftiga rörelsen af en guldkedja, som omslöt hennes hals, kunde moan se, att hennes hjerta klappade med förvånande hastighet. Midt i en djerf löpning endast med ena handen, förde hon densandra mot bröstet, liksom ville hon .dymedelst, genom ctt yttre tvång, qväfva det uppror, som stormad: i hennes unga hjerta. Men högre, än någonsin, häfde sig likafullt hennes barm, då i detsamma brukspatronen Werner inträdde i salongen och helsade de båda vid divansbordet sittande damerna. Kallt, nistan isigt, återgaf riherrinnan Strålkrona den anländande gästen hans helsning. Hon sade honom, i enlighet med alla konvenansens lagar, att han icke var välkommen, och detta utan att röra läpparne, utan att anlita de döfstommas tungomål, teckenspråket. Sällskapslifvet talar, i detta afseende, sitt alldeles egna idiom; en min, en blick säger mera, än en hel qvarts muntligt föredrag. Brukspatron Werner var annars en man, som i allmänhet ej egde att beklaga sig öfver någon oblidhet å de damers sida, som hade döttrar att bortgifta. Han var, äfven inför strängare granskning, cn rätt vacker karl, ehuru en ;mjellhvit hy, en skön rodnad, skiftande som en flickas, en nästan fullkomlig brist på skägg, kom hans fägring att nog mycket luta åt det qvinliga. Hans längd föreföll dock ingalunda I fruntimmersmessig; han höll fulla grnadierjmåttet, fastän en stark böjelse för fetma visade sig öfverallt i de hulliga formerna och framskimrade