Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 1

le glace? Det synes tydligen på Marie Louise,! tt bon detesterar Lejonhjerta.n Det är lättare att från afsky än från likg:1ighet, öfvergå till kärlek, Kärlek och afsky ro, liksom alla, ytterligheter, slägt; den förra, säckad, blir den sednare. Hvar:öre skulle icke: len sednare, på ett eller annat sätt, kunna bli len förra? Och Marie Louise är dessutom äresirig. Hon är för god, att vilja se andra tillpakasatta, men för stolt, att icke vilja se sig sjelf framhållen. Kom ihåg hvad jag säger dig, ma chere! Du skall, innan året förgått, höra det lysas för henne och grefve Lejonbjerta.n Härefter torde det vara tid, att vi vända oss ull sjelfva den person, som utgjort föremålet för ofvanstående samtal, och som, under loppet I raf, med snabba fingrar framtrollat den ena briljanta melodien efter den andra, i sällsam kontrast mot det sorgliga horoskop, som, några steg derifrån, af hennes egen mor ställdes för hennes framtid. Fröken Marie Louise Strålkrona hade nyss uttagit steget emellan barndom och ungdom. Hon egde ögonbiiek, då hon, tvekande, stod qvar på gränsen emellan begge, då den glada flickan. hade svårt att hålla sig inne i den parerade, eleganta damens rol. I henncs vackra ansigte, i hennes stora, högblå ögon skiftade, såsom i en spegel, den unga qvinnans liflighet med den oerfarnas nyfikenhet, espiegleriets skälmska leende med jungfruns rena blygsamhet, en. hjeltinnas enttusiasm med ett barns naivele. Hon var qvinna i ordets hela bemärkelse, från den ömsom smägtande, ömsom brännande blicken, ända ned till den lilla foten, mera van alt sväfva, än alt gå. Hon var för öfrigt . klädd . med all den klarsynthet, hvara älven det oerfarnaste fruntimmer är mäktigt så snart det gäller hennes toilett. Mot en ljus blå: klädning, som lätt och smidigt smög sit kring den elastiska rundningen af hennes lif