Aftonbladet – 19 februari 1847, sida 1

nycket när man åtagit sig att på en gång gifva ut li em romaner; ty jag skrifver fem följetonger alla lagar i fem tidningar; tre hästar, tre betjenter och ernvägen förslå knappt att skaffa manuskrifter och orrekturer fram och tillbaka. Jag skickade till ich med ett manuskript klockan 2 om morgon från ;:t Germain — och det stod att läsa i morgontidlingarna. Det var under sådana omständigheter hr Veron ordrade mitt biträde, med äfventyr att bringa mig ill åsidosättande af alla mina förbindelser ogh stöta mig med Dujariers arfvingar. Jag svarade honom: ni vill ha en volym, det är 5000 rader; 6000 rader är 4335 blad af min handstil; jag skrifver ganska tätt; jag tog nu en bundt papper: numerera detta och paginera 435 blad sade jag; hr Veron numererade och paginerade dem. — Nu, illade jag, nästa måndag kommer jag och spisar middag hos er och jag skall då hafva manuskripLet med mig. Under mellantiden skref hr Veron till mig. Han var orolig; han sade: Går det? Jag väntar om måndag att få se er och er son; svara mig) — Månlagen d. 27 Augusti var jag hos :honom och lemnade min första volym på de 1435 numererade bladen. Han tackade mig och bad tusen gånger om ursägt. Efter någon tid mottog hr Veron, hvilken varit biträdd med aldrastörsta noggrannhet, kl. 44 en afLon, i stället för kl. 7, manuskriptet till ett kapitel af Grefvinnan af Monsoreauw. Om morgonen inhändigade jag, jemte mitt tidningsblad, följande not: Vi känne icke hvarföre manuskriptet icke kompmit oss tillhanda ifrån hr Dumas. År det någon vårdslöshet på jernvägen eller något:Edröjsmål hos br Dumas ? Det var föga artigt efter allt. hvad FEjag gjort för hr Veron. Den 3 Oktober 1846 hade hr Våron ännu en volym af mig; det var den siste. Dagen derpå anställde han mot mig den rättegång, som nu beror på denna domstols pröfning. Jag gick till honom och sade: Huru, i går spisade vi middag tillsammans och i dag låter ni stämma mig! Hvarföre en process? Hvarföre tillställa ett nöje för publiken af sådane ömkligheter, som en tvist om rader? Lät oss uppgöra våra stridigheter genom gode män. Min bäste Dumas!, — svarade han — det är en verklig tidsbesparing att låta domstolen afgöra den saken; ni behöfver inte sjelf inställa er, utan öfyerlemnar saken åt en advokat och sköter under tiden edra egna angelägenheter! Det var under dessa omständigheter, som jag för fattade Grefvinnan af Monsoreaw, hvilket ickehindrade att uti Le Constitutionnel och La Presse infördes annonser, hvari jag beskylldes för svek i mina litterära förbindelser. Le Commerce, Le Siecle, La Patrie och Journal des Debats införde vederläggande annonser, hvilka så uppretade de der herrarna Girardin och Våron, att de läto inteckna kontraktet. Men i det ögonblick då det intecknades, kunde det icke ega någon verkan; det gaf dem intet anspråk mot mig, emedan Dujarierska kontraktets upphäfvande, fastän skett d. 8 Juli, icke blef bekräftadt förr än d. 24 December. Låtom oss nu betrakta detaljerna och tillåten mig att göra en historik öfver hvar och en af mina små foster; den skall icke bli lång. Fabien skulle tillhöra La Presse under Dujariers tid. Underhandlingar angående denna roman hade förut redan-år 1834 varit öppnade med Journal du Commerce. Le Commerce låg i dödskamp; (vi få veta det straxt, när vi se honom återuppvakna). Jag lemnade 2 volymer till hr Girardin, som lät läsa dem af hr Bernard, följetongens redaktör, och skref till svar: Vårt äkta förbund är slutet för fem år (den tiden tänkte han icke på någon skiljsmessa), det är nödigt att ert första arbete är åtminstone så godt som de andra (jag upprepar komplimangen, jag döljer ingenting). Fabien är sämre än Monte Christo och Grefvinnan af Monsoreau. Feabien återskickades. Jag tog den med mig till le Constitutionnel; jag lemnade hr Veron del af hr Girardins anmärkning och fästade dessutom hans uppmärksamhet på, att denna roman skildrade vår tids seder och att då ett dylikt ämne nyss varit behandladt i le Constitutionnel, så vore det kanhända bättre, för ombyte skull, att hafva en roman från medeltiden i samma genre som Drottning Margot. Då jag äfven sjelf erkände Fabiens underlägsenhet, så sade hr Veron: gör er af med detta arbeten. Jag återtog Fabien och sedan infann jag mig, jemte hr Bernard, hos utgifvaren af Journal de Commerce, hr Pommier, för att erbjuda den åt honom. Le Commerce. låg, såsom jag redan anmärkt, den tiden på sotsängen, och hade inga penningar att köpa romaner för. Jag anhöll då hos hr Girardin att få erbjuda Fabien å le Sictcle, och hr Bernard erbjöd äfven nu sitt bi träde. Han bar manuskriptet till hr Perree, lyftad 12,000 francs och lemnade de fyra volymerna af Fa: bien. Jag var ledsen öfver, att åt Siccle lemna er roman, som ansågs de öfriga underlägsen; jag hade afslutat ett kontrakt med hr Perrt, som försäkrade mig om 490;000 francs inom 40 år, och man hade föreslagit en praktupplaga af Monte Christo, beräknad att inbringa mig 15 å 48,000 francs. Jag fann de fyra volymerna af Fabien sämre är mina öfriga arbeten; jag brände dem vid mitt samvetes eld, jag brände dem, jag försakade 26,00C francs. Fabien är nu försvunnen; det har blifvit a! honom hvad det blir af allting... litet aska. Hurt mången skulle göra detsamma? Under allt detta utkom IAmazonen, en liten obe. tydlighet om 41,100 rader (skratt), och man skal knappt förstå, huru jag bland 24,500 rader, som jag skrifvit på 48 dygn, kunnat glömma dessa 1,10( fattiga raderna, som skulle införas i hr Hetzels tid ning Fan i Paris Men öfverflödet af ämnen fö Fan i Paris, tillät icke utgifvaren af Fan i Paris att låta sin tidning bära fram denna lilla novell som var bestämd för Fan i Paris,. Hvad skall mar göra med dessa 4,100 rader? sade hr Hetzel för sig sjelf. Han gick till hr Perre. Ni har 62,000 rader att trycka, sade han; lägg till dessa 4,100 af PAmazone. Ytterligare var det ett annat litet lappri. son hette Andrea del Sarto och som kom ut i IEspri I public. Den har varit föremål för nya processer