Aftonbladet – 19 februari 1847, sida 1

När jag skrifver händer det, att många rader icke innehålla ett ord mer än ja eller nej. Om ni vägrar, svarade han, så bjuda vi 42,000 franes åt hr Balzac. — Det är en man af ofantlig talang och min personliga vän; om han ger er något sådant som le Peåre Goriot eller Eugenie Grandet, så är det visst icke för högt betaldt, svarade jag. Hr Castille var envis. Jag tänkte då efter hvad jag kunde ha i minnet och kom ihåg en novell bland dem, jag gaf ut i Florens för några år sedan; ty, M. H., jag publicerar icke blott i Frankrike, utan äfven utrikes (öfverraskning). Denna novell var en del af en vacker, en ypperlig samling; jag vill icke här pråla med ett arbete, som gafs ut 1844, men det var icke outgifvet; det var taget der hela verlden kunde taga; jag tog det, liksom man ständigt utrikes bemäktigar sig hvad jag skrifver här. Efter Andrea del Sarto kommer i ordningen en roman med namnet Elisabeth, annonserad af la Mode. Från min sida had man icke blifvit berättigad att införa en sådan annons; än mer: jag skall säga, att detta namn Elisabeth (jag ber de damer bland åhörarne, som möjligen bära detsamma, om ursägt) ingalunda haft min sympati. Aldrig har detta namn flutit ur min penna; gransken mina tre hundra volymer romaner, mina 27 dramer, och j skolen icke finna det en enda gång... jag har alltid skytt det och jag begriper icke huru la Mode kunnat tänka på detta namn, som i mitt tycke icke alls är på modet... Saken blef för öfrigt snart förklarad och hr Girardin blef öfvertygad om, att från min sida intet löfte blifvit gifvet åt den tidningen. Låtom oss nu förklara huru le Batard de Mauleon blef buren till Commerce. Commerce sade mig, att vi sedan 1834 hade ett kontrakt. Vi äro döda,, sade han; vi skola lefva upp igem.... Le Commerce hade icke betalt mig och sålunda brustit i sina förbindelser; jag kunde väl då anse mig såsom befriad från mina. Jag hade förut vägrat hr Cadot att lemna romanen till tidningarna; detta gjorde mig en förlust af 2000 francs; men 2000 francs är ingenting för en man som håller sitt ord. Hr Girardin, som jag rådfrågade, var af den meningen, att det var bättre att lemna en roman till Commerce, än att processa med den. Då införde Commerce Le Batard de Maulton med full rätt. Hr Bernard vid la Presse hade varit medlare och om j viljen veta i hvad egenskap hr Bernard handlade, så se här hvad han skrifyer: Min bäste Dumas, ni gör orätt i att sysselsätta er med antalet af rader; la Presse skulle tro sig fela i artighet emot er, om den föreskref er någonting. Gör som ni finner, det blir det bästa. Hyem skulle våga föreskrifva gränsor för... Hr Dumas uttalade, utan tvifvel af blygsamhet, det sista ordet så lågt, att det icke riktigt hördes. Men man försäkrar oss, att ordet var: snillet. (Forts. följer.) 2