Aftonbladet – 18 februari 1847, sida 1

för det sista, fick behålla hvad han ansåg för det högsta goda — lifvet! Annu säkrare för. lagens åtkomst var Lucretia; intet dödligt öga. hade mätt djupet af hennes brottsliga själ. Den blinda lagen lät mörderskan, som afdagatagit. min, systerdotter och son, gå fri för straff, fri för misstanke. Direkte, såsom från en himmel utan moln, slog åskviggen ned. Ar det lif de fått behålla af något värde? Ar icke den rågade dödskalken-alltjemt i deras händer? Ar bödelns dödshugg fasansvärdare än det öde de nu nödgas bära? Se:och. döm! Se detta mörka skepp på hafvet! Dess last är ieke från Ormus eller. Tyrus. Inga vackra köpmansvaror vaggar det fram öfver vågen, ingen : välsignelse omsväfvar dess segel; det är lastadt med brott och fasa; med samvetsqval och förtviflan, eller något ännu ohyggligare, förhärdade själars stenhårda känslolöshet — det bortförer. den gamla verldens drägg och afskum, för att dermed befolka den nya. : På en bänk i detta skepp silta tvänne män, sammanlänkade med hvarandra. Kan väl denne klenmodige, höpplöse, trasige usling, från hvars klädnad all prydnad är bortsliten, från hvars ansig!e hvarje spår af det fordna öfvermodet är utplånadt, kan denna hålögda gestalt vara samme man, hvars sinnen en gång voro öppna för hvarje glädje och hvars nerver trotsade hvarje fara? Bredvid honom sitter, med ett rålt grin på sitt ansigte, med muskelstarka lemmar och hånande elakhet i den dåsiga blicken; hans värdige kamrat .. Liktjufven! Vid första ögonkastet hade de igenkänt hvarandra; profetian och synen stodo i samma ögonblick klart för Varneys minne.Om han söker undkomma graftjufven, behandlar denne honom såsom sitt rof; han hotår honom -med sin blick, såsom vore han en-slaf; bäst han sitter sparkar-han honom med foten och hånler åt hans ryckningar af smärta. Lyft nu era ögon från