Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 2

ger den, har man planterat några små buskar och blommor. Dit kommer: hvarje år, allt sedan Helenas död, en pilgrim från den stora staden. Der hvilar arbetaren efter sin möda; der förgäter äregirigheten sina drömmar; der, liksom på en sabbatsafton, återvänder en sträfvande, allvarsam själ till sin barndom igen, och närmar sig Gud genom döden; och dit, icke just årligen, men ofta — o, huru ofta! — oftare ändå, alltsom tiden flyr undan och lifvets bekymmer tränga sig närmare inpå honom — kommer ock en yngre frände, hvars sorg är ännu innerligare. Uppå dessa båda naturer, så olika och dock så enade ikärlek och sorg, verkar Helenas minne ännu alltjemt — starkare och varaktigare måhända, än om den bittert begråtna Helena fått lefva. John Ardworth har ej stannat på sin bana, ej svikit sin ungdoms löften. Fastän den äldre Ardworth, dels genom sina egna bemödanden, dels genom silt andra giftermål med en fransysk köpmans dotter — genom hvars bemedling han hade brefvexlat med Fielden — hade förvärfvat en måttlig förmögenhet, var denna blott tillräcklig för hans egna behof och för barnen i sednare giftet, för hvilkas räkning hufvudsumman var afsatt. Häraf följde, till Jobn Ardworths och andras lycka, att fadrens lefnadsvilkor icke frikände sonen från arbete. Hans framgång vid den enda afvikelse, han tillät sig ifrån det praktiska lifvets till litteraturens fält, hvarken berusade eller missledde honom. Hon visste, att hans egentliga element icke var skriftställeriet, utan mensklgheten. Uppskattande författarens ädla bestämmelse, kände han dock, att denna, om den väl skulle uppfyllas, fordrade andra egenskaper än dem ban ägde; — och att m nniskan endast då bör följa sitt snilles maning, när detta snille är hemmastadt på sin bana. Han fortfor under några år i tålamod och försakelre, som med