Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 2

rens paritet uti beskattningsfrågor inträffa, att pålagory hvilka Regeringen hvarken önskade eller ansåge billiga, föreslogos och slutligen genomdrefvos, till stort mehn för regeringen, som med huru rent samvete som helst; likväl skulle utsätta sig för misstanka om dubbelt spel och intriger, samt uppbära oviljan för andras lusta efter ökade inkomster. Vi hafva här uppräknat de i vår tanka vigtigaste, allmänna skälen emot representationskommitteens ofvannämde beslut om kamrarnes paritet uti äfven beskattningsfrågor. Härtill kommer ännu ett, i och för sig sjelf och ensamt af den vigt att det bordt afbålla från ett dylikt stadgande. Detta beslut har nemligen gjort kommitteens förslag omöjligt,, såsom man säger, hos bondeoch borgarestånden. De kommitteens ledamöter, som varit medlemmar uti dessa stånd, sägas också förklarat att de icke efter denna bestämmelse anse sig kunna försvara förslaget inför de respektive Stånden. Kommer då dertill, att kommitteens adliga ledamöter liksom de af presteståndet undandraga sig försvaret deraf hvar inför sitt Stånd, då är man på den punkt.-att se det bedröfliga skådespelet med 1844—43 årens Konstitutionsutskottsförslag upprepadt, eller att alla, som deltagit uti arbetet, stiga fram och ursäkta sig för samt förneka detsamma. Svårt är icke att inse det omdöme, som härför kommer att fällas och måste fällas om kommitteen och dess ledamöter, ej mindre än om Regeringen, som på Stöndernas begäran att vidtaga åtgärder ledande till representationsfrågans utveckling och förande framåt, i stället tillsatte en kommitte, för hvilken hela arbetet gått baklänges: ett omdöme, hvilket blir så mycket mera gifvet, i samma mån som flere af de ledamöter, hvilka skulle bidragit att göra det hela omöjligt, stå till regeringen sjelf i nära och personliga relationer. Det synes alltså vara en oundviklig pligt för kommitteen, att vid den, från början af dess arbeten förutsatta rekapitulation och slutliga jemkningen af dess, hittills blott preliminära beslut, så medla, att den undviker ett dylikt misshugg och underkännande af sin egen, ej mindre än regeringens och folkets rätta ställning och värdighet. Det vore också i sanning föga välbetänkt, om kommitteen af falsk blygsel för rättelser, eller öfverdrifven öfvertegelse om egen ofelbarhet vid preliminärbeslutens fattande, skulle anse sig förhindrad att bringa besluten till sammanhang och öfverensstämmelse så väl sinsemellan, som med de grundideer för det konstitutionella samhällsskicket, hvilka redan hunnit den allmänna mognad, att de kunna anses för detsamma utgöra en conditio sine qua ron.å Sättet till förebyggande af de vådor och frestelser, hvilka vi. anse förknippade med öfre kammarens lika rätt att besluta i beskattningsfrågor, består naturligtvis uti en inskränkning af en sådan dess magt. Med insigt häraf har man ock i allmänhet sökt befria öfre kammaren från en fruktlös strid i dessa: frågor, och i sjelfva verket lemnat den nedre kammaren allena detta fält, ehuru den öfra till namnet äfven här tager del i afgörandet. Man har t. ex. vntagit eller stadgat, att hvarje beslut om anslag eller skatter skall utgå från nedra kammaren, och alt öfra kammaren endast har, att, utan förändring, antaga eller förkasta hvad den nedra för sin del funnit för godt: Detta kunde bära sig, om öfre kammaren alltid hade nog takt att icke på allvar göra bruk af sin förkastelserätt. Men det är alltid bäst att ej för mycket lita på ett sådant antagande. Finnes ej nyssnämnde takt, så kan öfra kammaren bruka den omtalade rätten på ett sätt, egnadt att alldeles nedsätta det förtroende, den behö:ver, och detta komme äfven ej sällan att ske. Om nu den öfre kammaren förkastar financiella beslut, hvilka den lägre ej vill frånträda, hvad har man att göra? Månne låta frågan slitas genom en nämnd, hvartill hvardera kammasen utser ett lika antal ledamöter? I allmänhet blefve resultatet af en sådan procedur det samma, som att öfra kammarens ledaåmöter å nyo förkasta, och lyckas ej endera åsigten vinna några röster för sig bland ledamöterne af den kammarens nämnd, som i allmänhet bestrider den, så komme äfven här fråsan att förfalla. Gör man nämnden mycket talrik, så kan väl resultatet snarare blifva annat än det sistnämnda; men säkert är i alla fall, att hela tillställningen skall förefalla det allmänna förståndet alltför konstlad och osäker. — Vill man sammanräkna de ibåda kam-! Re sn RTR RANE 7 TE ENERNERNNNRT od apps sg a ESV