Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 2

med tillfredsställelse, ty det goda är omkring dig — icke med glädje, ty det onda är det godas skugga! Men låt nu din själ genomtränga sinnenas slöja, och din blick dyka dupare än -till ytan, som förtjusar ditt öga. Der, under flodens glas, störtar gäddan på sitt rof; perlcirkeln i vågen, det sakta plaskandet i vassen vittna blott om förstörare och offer. Bland vintergrönan der kring ekens stam på stranden afbidar nattugglan mörkret, då hon med tillhjelp af näbb och klor skall samla lefvande rof till föda åt sina ungar, och ser du pilqvisten darra, så är det genom vingslagen af rödhaken, hvars klara öga spejar masken på tufvan. Kan du ock tälja, 0 menniska, alla sorger, alla synder, som dessa tak nu rufva öfver? Med hvarje rökhvirfvel, som der rullar upp, emot skyn, framväller lika mörk någon mensklig tanke, försmälter. lika flygtigt något menskligt hopp. Och klockljuden ifrån kyrktornet, hvilka så smeka ditt öra, de förkunna blott död. Svalan jagar nattflyet, och molnet, som förhöjer himmelens prakt och sänder milda skuggor till jorden, alstrar blixten, som skall sköfla lunden, stormen, som skall härja skördarna. Betrakta, o dödlige, icke med fruktan, icke med tvifvel det ondas närvaro i verlden. Böj ditt bjerta till ödmjuk vördnad, att dess spegel må lugnt upp fatta så väl skuggan sam ljuset. Utan all nytta för din själ skall du skåda detta landskap, om du icke sätter en gräns för sinnenas hänförelse, Tvenne vingar lyfta dig till sanningens höjd, der keruben skall lindra sorgen, serafen förädla glädjen. Mörk som ebenbolts är den ena vingen, hvit som snö glänser den andra — dyster som ditt förstånd, då det nedstiger i djupet — fröjdfull såsom din tro, då den ilar mot morgonstjernan. På Laughtons kyrkogård finnes en graf, skild ifrån de öfriga. Den ligger emellan kyrkan och . . rn idegranen; och inom det lilla staket, som om