Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 2

bifall, och i följd deraf äfven den till en påföljarde riksdag mognande öfvertygelsens i allmänna tänkesättet? Det är af dessa skäl, som vi för vår del alltid ansett-en öfre kammare såsom ett öfverflödigt släp, hvilket egentligen endast betungar machineriet, utin att synnerligen gagna. Men då opinionerna icke nu synas stå på den punkt, att detta allmänt inses, och det är en pligt af de -serskilda fraktionerna af reformens vänner; att förena sig och uppoffra af sina enskilda ideer så mycket, som bufvudgrundsatsens vidhållande medgifver, på det ett resultat må vinnas, så synes — under förutsättning att ofvanstående reflexioner ej kunna vederläggas — en öfre kammare i allt fall icke böra eller kunna hafva till egentligt ändamål något annat, än att såsom en elite af den högre intelligensen utgöra en prö:vande instans, hvilken genom sina mogna råd och upplysningar skall bringa den folket mera omedelbart representerand nedre kammaren till besinning. Häraf följer, med andra ord sagdt, att den öfre kammaren icke bör hafva ett absolut veto, minst i anslagsoch beaskattningsfrågor, utan endast ett suspensivt — det vill säga, att dess makt egentligen bör vara endast moralisk, hvilket likväl, i iörening med regeringens absoluta veto, måste vara tillräckligt att utöfva allt nödigt, skäligt ell:r billigt återhåll. Erfarenheten gifver ock talrika exempel, att en större makt, lemnad åt öfre kammaren, ofta verkat motsatsen af hvad man åsyftat. Det har nemligen visat sig, alt det är slut med en öfre kammares motståndskraft, der en stor majoritet af nationen vill ett mål med full ö.vertygelse om rättvisan af sin sak och så bestämdt, att den för dess ernående är färdig till uppoffringar. Någon större samhällshvälfning kan ej i det moderna Europa förekommas af en öfre kammare annorlunda, än genom en i tid gjord etergift. Ej heller kan en öfre kammare, med något hopp om framgång, försöka något allvarligt motstånd i de frågor, der den stora majoriteten af folket tror silt väl eller ve omedelbart stå på spel, såsom i financiella frågor ofta är fallet. I dessa frågor kan den på sin höjd, för alt förmå nedra kammaren till en revision af ett fattadt beslut, begagna ett suspensivt veto. Vill man således ålägga den mera, är fara värdt alt man snart skall finna hela dess kraft förlamad genom de misslyckade försöken att ästadkomma det omöjliga. En önskan att äfven i financiella frågor ålägga den öfra kammaren samma funktioner, som i andra, är för öfrigt så mycket mer obetänkt, som i dylika mål nedre kammaren icke blott utgör den liberala delen at representationen, utan äfven kan anses såsom dess egentligen konservativa del. Blott e:ter vunnen fullständig insigt af behofvet, vill den nemligen tillåta förökning af skatterne eller ändring uti skatteväsendet. Man har också sällan sett den böjd för opåkallade indragningar, derest icke en allmän missbelåtenhet med regeringssystemet varit rådande, men för sådane händelser måste det ock vara långt bättre, att detta system ändras för perspektivet af indragna skatter, än för det långt betänkligare af ett allmänt missnöje, hvilket alltid hotar, der ett system upprätthålles i trots af nationens vilja. Dylika faror äro imedlertid aflägsnare, då fråga är om egentliga laågstiftningsåtgärder. Dessa sednare blifva vådliga egentligen först då nationen vet sig icke haft tillfälle taga erforderlig del uti rådplägningen och afgörandet. Är detta åter fallet, underkastar sig folket med vida större lästhet äfven tryckande skatier. Det kan sålunda ingalunda anses klokt, att utsätta en öfre kammare och således regeringen sjelf, der denna till större del utnämner och anses äga inflytande på densamma, för missnöjet öfver bibehållandet af orimliga antiqviteter eller besvärande nyheter uti skatteväsendet. Dessutom bör man besinna, att om öfre kammaren äger lika förmåga med den nedre, alt inse hvad statsbehofven fordra, så äger alltid den nedre, om icke bättre erfarenhet och insigt uti, likväl mera böjelse att aktgifva på hvad nationen i skatteväg tål att bära, och fråga är, huruvida det icke understundom kan vara för Regeringen fördelaktigare att se en skattebegäran afslagen än mot nationens vilja bifallen. De verkliga behofven ser man dessutom aldrig nationerna undandraga sig att fylla, och i behofvets liksom farans stund har aldrig n älskad och klok regering förgäfves vädjat Lill olket. För öfrigt kunde genom öfre kamma-!