Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 2

ter, som stodo i samband med hans förflutna Hf och hvilka kommo i dagen, i följd af de outtröttliga efterspaningar hans gjorda anspråk hos assuranskompaniet hade föranledt, styrkte he Home Office i dess beslut. Ingen enda för-. mildring, til skilnad från de gröfsta brottslin-sar, beviljades. honom. Föreställningen om galgen förlorade nu all sin fasa. Detta var en fortfarande dödsmarter! Intet hopp, ingen undflykt. Det tillkommandes dom, som omfattar evigheten, famnade honom. redan, hemsk och omätlig. Timglaset var utrunnet — tidens ur stod för honom stilla. Det kommande hägrade framför honom, utan gräns, uten mål — ända fram mot tillintetgörelsen eller afgrunden. EPILOG TILL SEDNARE DELEN. Stanna, o menniska, på kullens topp, i den stilla aftonstunden och blicka, icke med glada, nen åtminstone med tillredsställda ögon på den omgifvande sköna verlden! Skåda, huru de stilla och dunkla töcknen hvila öfver de gröna ingarna der bäcken smyger sig fram! Skåda huru den vida, lugna vattenrymden ler emot den nergående solen, huru pilträdet, som darrar i aftonvinden, och eken, som står orubblig i stormen, båda fridfullt återspeglas i vågornas blåa glas. Skåda huru stadens tak, omgjordade vf skördarnes guld och lundarnes prakt, tysta sola sig i den lugna aftonrodnaden. Intet missjud från dessa boningar besvärar ditt öra; enlast från kyrktornet, som skjuter upp öfver ut det öfriga, sväfva några svagt förnumna slocktoner. Långs ängen styrer svalan sin låga lygt, silfverringen med skumperlorna på vatlenytan förråder fiskens lek derunder. Se jor-: len, huru lugn, oaktadt des öfverallt talar om verksamhet och lif! Se bimmelen, huru vänig, oaktadt de der mörka skyarna vid berget ler borta blanda purpurn med guld! Blicka