Aftonbladet – 16 februari 1847, sida 3

böra väcka gladare känslor! Fastän ni får bereda er på att finna ynglihgen i saknad af finare uppfostran, så har jag hört nog om honom, för att vara viss på, att hans anlag äro goda och hans hjerta tacksamt. Döm sjelf: han är här inom detta hus — han är — pUtkastad i verlden af en sköka — uppfostrad af en tiggare! Min son! inföll Lucretia, i afbrutna ord. Vackert, sir, har ni fullgjort ert vörf! Vackert har ni förskaffat en mor sin son tillbakaln Innan Ardworth hann svara, hördes tunga och hastiga steg i förstugugången, och en bruten, otydlig. men häftig röst. Dörren slogs upp; och till halfs upprätthållen af kapten Greville; till halfs släpande denne med sig, medryckningar i ansigtet af plåga eller vrede, vinglade bespejaren af Lucretias hemligheter, angifvaren af hennes brott, in öfver tröskeln. . Pckande på henne med sin långa; magra arm; ropade Beck: Grip henne! Jag anger henne, ansigte mot ansigte, för mord på sin systerdotter I — för — för — sir -— jag hor sagt er det — jag har sagt — —V : Min fru! inföll: kapten Greville;: ni är anklagad af denne m:n för ett ibland de värsta missdåd, som en: menniska kan begå. Gifve Gud att ni måtte vara oskyldig! Er systerdotter — jag hör det med glädje — lefver ännu. Gifve Gud att hennes. död ej måtte efterlemna spår, som leda till så närbeslägtade, händert, Hvälfvande sina uppspärrade ögon från den ene till den andre, förblef Lucretia Dalibard tyst; men på hennesläppar låg hån, i hennes uppsyn var trots. Slutligen yttrade hon långsanat till Ardworth: Hvar är min son! Ni sade att han var inom detta hus — kalla hit honom att beskydda sin mor! Återgif mig åtminstone min son — min sön!n Hennes sista ord öfverröstades genom ett nytt, arsinnigt utbrott af hennes änklagare. I de plumpaste ord hans oborstade väsen kunde påhitta — med alla de otäcka gemenheterna i hans ovårdiga språk -— med den tygellösa fräckhet i ton och åtbörder, som ilskan, när den