Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 3

nuvarande oppositionen, gronderat litet gran öfver, att den mest lästa och inflytelserika tidningen härstädes kallat sig radikal, en be nämning, hvilken Winterbladet å sin sida anse innefatta ett slags motsats emot att ega hvar det kallar statsmannavyer. Uppgiftens san ningsenlighet och uppriktighet — angående ra dikalismen nemligen — betviflas äfven på der grund, att Aftonbladetv — ty det syftar på os — )i hvarenda punkt af radikalismens läro medgifvit möjligheten af modifikationer. Win terbladet finner derföre ock svårt att inse, til hvad ändamål namnet bibehålles och trospunkterna upprepas,, och tror att det måtte ligg: någonting outräkneligt inunderp,. För att icke förlänga Winterbladets bekymmerfulla ovisshet, vilja vi genast lemna der önskade upplysningen, så mycket hellre som detta är ganska lätt. Det är kändt, att här för några år sedar funnos några andra tidningar, hvilka affischerade sig såsom radikala och ständigt förde detta i munnen, men hvilkas taktik i sjelfva verket egentligen bestod i att under skojande och lögnfulla deklamationer not den liberala pressens organer, och förnämligast mot Aftonbladet och Dagligt Allehanda, löpa ärender åt nästan alla möjliga konservativa och reaktionära intressen. Sådana voro t. ex. Freja och Den Konstitutionelle, fastän periodiskt mer eller mindre, hvarföre man också säll.n eller aldrig såg dessa tidningar angripa det oligarkiska partiet och dess organer, i politiskt afseende, likasom de i andra fall förfäktade skråintressen af alla slag; och för det mesta såg man en god grannsämja råda emellan dem å ena samt Minerva och Svenska Biet m. fl. å den andra sidan. Att sådana tidningar kallade sig radikala innefattade påtagligen ett fullkomligt missbruk, ja en uppoch nedvändning af ordets språkbetydelse, och måste hos mången förvirra begreppet om hvad som förstås med det radikala partiet t. ex. i England, der flera af detta partis medlemmar, såsom Charles Buller, Villiers och 2ndra, ingått i administrationen. Då man, detta oaktadt, ännu för någon tid sedan sett en och annan bibehålla det förenämnda falska begreppet om betydelsen af den radikala pressen här i landet, ansågo vi oss böra upplysa om misstaget och erinra, att radikalism egentligen betecknar ett bemödande att vidhålla och genomföra vissa grundsatser samt att i följd deraf såväl Aftonbladet som i många fall Allehanda och en stor del af landsortspressen kunde kallas radikala tidningar långt snarare än. Freja, Den Konstitutionelle elier deras konsorter, för hvilka benämningen endast var en lånad skylt, att derunder bättre kunna drifva ett förstucket spel emot de liberala iderna. Ett exempel skall närmare upplysa nyssnämnde distinktion. Den som förfäktar en fullständig mnäringsfrihet är radikal i den frågan; följaktligen hafva både Aftonbladet, Dagligt Allehanda och Regeringen sjelf deruti varit temligen radikala till grundsatsen. Men radikalismen utesluter alldeles icke statsmannaåsigter. Nir Hardenberg, Gneisenau och Stein införde handelsoch näringsfrihet i Preussen, kan man derföre påstå att de ej voro statsmän? Engelsmannen Cobden är så radikal som möjligt i sitt yrkande på spanmilslagarnes upphäfvande, men har likväl fått ett stort rykte för sällsynt statsmannatalang ock prakti-k skicklighet. Sjelfve sir Robert Peel har till och med framstått såsom kämpe för mera radikala grundsatser i afseende på handelsfriheten, än något annat land ännu antagit, och genomdrifvit flera af dem, men likväl ha vi ej hört någon förneka honom statsmannavyer. Och allrasednast har radikalismen i England gått så långt, alt sjelfva navigationsakten tills vidare blifvit upphäfven. I en annan riktning lärer det väl få inses utgå ifrån en radikal åsigt, att göra unlervisningen i skolorna oberoende af någon viss cyrklig trosbekännelse, hvilken åsigt likväl i England försvarats af flera utmärkta statsmän ch jemväl gjort sig gällande i flera offentliga skolor 0. s. Vv. Winterbladet har således fullcomligt orätt att påstå, det radikalismen icke kommit till någon betydenhet i England, samt