Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 3

dem, var den engel, som besökt henne, försvunnen. Natten led fram till den timma, från hvilken man räknar morgonen, ehuru natten ännu råder oinskränkt. Månans och stjernor.:as strålar smögo, likt skygga feer, in genom fönstren, liksom den natten, då mörderskan ännu var ung och skuldfri — i handling, om än icke i tanke — den natten då hon efter läkareboken uträknade de timmar, hvarunder ett menniskolif ännu kunde afstänga hennes passion ifrån dess mål. Utför trapporna, genom salen skredo ljusets skaror Jjudlöst, stilla och klart, likt Guds domar genom mörkret och skuggorna ef de dödhges öden. Blott i ett rum, der de tifta gardinerna föllo tätt tillsammans, utestängdes allt ljus, utom en enda stråle; denna stråle kom direkte, liksom Jjuset från en lanterna, likt solstrålen, som återspeglas från ett öga: — såsom ett öga syntes den vaksam och stadig i mörkret: den sköt utåt golfvet — och försvann vid sängfoten. Plötsligt hördes ett sällsamt och hemskt ljud afbryta den djupa tystnaden — det var tjutandet af en hund! Helena for upp ur sin slummer. Percivals hund hade följt henne till hennes rum, och tacksam för hennes ömhet krupit ihop vid hennes fötter. Nu stod han vid hennes hufvudkudde, hon kände hans hjerta klappa mot hennes hand; han darrade; hans hår reste sig på ända, och tjutet förbyttes till ett gällt skällande af förskräckelse och vrede. Rädd såg hon sig omkring — plötsligt skymtade en oredig skugga mellan henne och strålen, som inträngde genom den lilla öppningen — skymtade och försvann! Så ourskiljelig, så otydlig, att den ej liknade något lefvande väsende — lik en sky, en tanke, ett omen, framtedde den sig och försvann. Flickan mumlade en bön; och strålen, nu icke längre fördunklad, tycktes hvila på henne med ett melankoliskt leende. Hunden slickade hennes kind, drog en tung suck, liksom den nu känt sig lugnad, och smög sig intill henne, för att åter insomna. Hon lyssnade, men allt var stilla — hon såg sig omkring, men ingenting