Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 3

-Iteckningar förmånsrätt, hvilka skett sedan gäldenärens fattigdom allmänt kunnig är. Högsta domstolen deremot har ansett tillräckligt att, då ini tecknandet skedde, bolagets direktion eller med andra ord gäldenären sjelf haft kännedom om sitt obestånd. Var det alltså domsskälet, att direktionen då den såsom bolagds ombud medgaf inteck-Inandet ägde berörde kännedom, så finnes det åtJminstone en moralisk grund att för beslutet åberopa, mot den af hofrättens vice advokalfiskal så ampelt frikände moraliske personen. Af den ordställning högsta domstolen begagnat tyckes man likväl hafva lall anledning att gissa, det egentliga grunden till I förmånsrättens ogillande varit den, att direktionen i legenskap af borgenärcrs ombud under nämnda I medycetande begärt intecknandet. I intetdera fallet är gäldenärens fattigdom allmänt kunnig. derföre att gäldenären sjelf eller 2 af hans borgenärer känna den; men i begge händelserna torde beslutet i denna del, såsom prejudikat, kunna medföra betänkliga följder, emedan det är lika vanligt att, å ena sidan, intecknandet m:dyifves af gäldenären just i följd af hans kassas obestånd, åtminstone för tillfället, som jatt, å den andra, öfvertygelsen derom eller befarandet deraf just utgör förnämsta anledningen för borgenären att sika intecknandet. Ett eget och ganska anmärkningsvärdt förhållande r det ock att, då inteckningsoch förlags-förordI ningarne öfverallt förutsätta att det är borgorären och förlagsjffvarcn som skall begära intecknandet, deremot, så väl hallrättens som bergskollegii inteckningar, i detta mål befinnas vara sökte af gäldenären eller dess ombud och, hvad än märkligare är, blifvit på sådan begäran beviljade, fastställde och gällarde. Imedlertid är nu, detta allt oafsedt, gerom den nådiga domen afgjordt, att hallrättens gifna förlagsinteckning icke må medföra förmånsrätt mot manufakturdiskonten, den ende af borgenärerne som härom fört klagan. . Dervid förblifver det alltsa. Innehafvarne af de vid hallrätten intecknade tre skuldsedlarne synas dock hafva skäl att häröfyer trösta sig, pris vare Kongl. Svea hofrätts ömmande omsorg för deras väl; och dessutom, fastän berörde inteckningar ej medföra förmånsrätt, hafva väl derföre de intecknade fordringarne förlorat sitt, i följd af egenskapen af förlagsfordran egande företräde till betalning framför manufakturdiskonten och andre oprioriterade borgenärerne? — Väl skulle det så synas om 3 8 i ö art. af 4770 års Hallordning utgjorde en lagförklaring eller lagförändring. Sådan är den dock icke, och man torde derföre på goda grunder böra antaga, atf ännu det lagbud i 7 8 af 47 kap. Hand.-b:n qvarstår oförändradt, der det heter: njute förlagsman förmån till tet, som med pförlagat tillverkadt är — T detta fall skulle manufakturdiskonten icke rätt mycket hafva vunnit genom hallrättsinteckningens underkännande, förutsatt likväl, att helt godtroget fått antagas att skuldbeloppen äro förlags-fordran derföre att gäldenär och fordringsegare, här till en del bestående af samma personer, så benämnt dem. Härom hade, enligt insändarens tanke, en noggrann utredning och pröfning varit erforderlig. — Med förlag förstås, jemlikt 4 af 14748 års Kongl. Förlagsordning, det lån, som gifves förut på metaller eller mineralier och till de råämnen, som fordras till sjelfva tillverkningen och dess utförsel. — Det afser ailtid ett visst år och hvad derunder tillverkas; det innebär ock att förläggaren skall tillhandla sig denna tillverkning, hvilken i de flesta fall icke ens får säljas till annan person, så länge något på årsförlaget är obetalt. — Angående förlag till Stora och Nya Kopparberget samt bergsmän i allmänhet föreskrifver nämnde författning: i 46:de och 7:de SS:na dels att nästa år.ts tillverkning, så framt den ej räcker mot hela skulden, alltid pskall först afräknas på det förlag, som dertill pgifvet är; dels att, om något på förra förlägga;rens fordran återstår sedan sista tillverkningen, som med han: förlag gjord är blifvit derå afröknad, förre förläggarne, efter fordringarnes ålder och tills de blifvit betalte, skola njuta endast , af tillpverkningen årligen, men öfriga , tillkenima den ya förlägcaren, med hvars kostnad bruket underhålles; dels ock att alla förskrifnintar, som härröra af förlag, äro egilde i hvad rätt de ock förevisas, utan skall likafullt af liquidatorer öfver pskulden lquideras och vid rätten dömas. — Om förlag på ståndspersoners brukstillverkningar innehåller 43 Sn, som medgifver att, för det år hvarunder förlaget är gifvet, derå utom vanlig provision (2 9,) får betingas en förlagsvinst af 8 procent i ränta, jemväl uttryckligen att om något af förlaget vid ärliga räkningsslutet finnes vara obetalt, förläggaren sedermera derå eger åtnjuta endast 6 för hundrade om året, d. v. s. den allmänna lagiga räntan för utborgadt gods enligt 8 n af 9 sap. i Hand.-balken. Till vinnande af rättighet att erhålla dessa och utskilliga andra förmåner, inbegripne under den genensamma benämningen att njuta förlagstätln, ir intecknande, men icke af förlags-summan, utan if sielfva förlags-affel ft eller. som det stundom äf