Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 3

det verksamma lifvets bråk ceh mödor synbarligen närmat till dt stadium i menniskolifvet, då man får beta ålderstigen. Men det fanns ännu mycken eld i hans lifliga, mörka öga, och denna sinnets sprittande ungdomlighet, hvilken hos vissa lyckliga naturer tyckes,trotsa åren och sorgerna, uppenbarade sig i hänsminspel och all möjlig gestikulation, som åkdonets trånga utrymme och en resandes ställning kunna tillåta. Den yngre mannen, som hade ett vida allvarsammare utseende och lugnare väsende, lutade sig bakåt mot ena hörnet, med korslagda armar, och lyssnade med vördnadsfull uppmärksamhet på sin reskamrat. )Det är visst och sant, dr. Johnson har rätt — mycket trefligt i en engelsk postvagn, som köres ordentligt! — mera muntrande, än en palankin. Post equitem sedet atra curam — gäller endast om sådana usla byrvagnar, som gamle Horatius kunde känna till. Det svarta bekymret sitter icke bakom engelska postilioner — eller hur, min gosse? Under det han yttrade detta, hade han tvenne gånger släppt ned vagnsfönstret och tvenne gånger dragit upp det igen. pMen,, återtog han, utan att gifva akt på sin följeslagares korta godlynta svar — men det är ett temmeligen tråkigt ärende, vi nu iro stadde uti. Jag är icke ritt ense med mitt samvete. Den stackars Braddells föreskrifter voro ganska bestämda, och jag bryter nu emot dem. Det kommer på ditt ansvar, John! Jag tar det på mig utan b.tinkande. Alla skäl till en så smärtande söndring måste nu hafva upphört, och är det icke ett tillräckligt straff att i den efterlängtade sonen finna en — Arma qvinnal, afbröt den äldre gentlemannen, i hvilken vi begynne igenkänna den sig så kallande mr. Tomkins — det är alltför sant. Så väl jag kommer ihåg det intryck, Lucretia Clavcring först gjorde på mig; — och att nu tänka mig henne såsom cen eländig krympling! Vid Gud, du har rätt, John! Kör på, postiljon — fort, låt gå.n 7 g En kort tystnad uppstod. (Forts. följer.)