Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 1

REISE NaN a NT SARA physiska kunskaper utgjorde grunden och villkoret lör arechitektens skapelser: de sköna och väl tänkta byggnaderne. Vitruvius, sjelf architeckt och författare till en ännu efter 49 århundraden öfver verlden gällande lagbok för det sköna i byggnadskonst, uppräknar för Rom under Kejsar Augusti tid en mängd insigter i Naturveten-kap, utan hvilka han icke erkännde någon alt vara byggmästare. i Tydligt är att annorlunda kan det-icke heller någonsin blifva, så snart fråga är-Om verklig architekt, som icke må förblandas med dem, hvilka endast peta i konsten, under förmodan att den gömt sig i ritmaterialier. Redan när bilden skall danas inom architektens hufvud, måste det byggas direkt med medlen i verkligheten, det vill säga: med fullkomlig kunskap om dem. Endast genom att rätt kanna ce vyggnadsämnen, som verkligheten har till de former hvilka i ritn ng framställas, kan architektur-ritningen uppgöras. Det är handlingen att bygga, och icke den att rita, för hvilken architekten har alt redogöra på papperet; ty lösa oafvägda hugskoltt, om än milda af ledighet eller låBande af hänförelse, duga icke till byggnadslinier. Snillet, om det här vågade sig utom den med siffror skrifna lagen för jemvigt, skulle göra sin flygt utföre till — galenskap! Det är genom den innerligaste kunskap om arbetel på marken, och endast så, som byggnadsrilningen kan göras, och som den blifver hvad den måste vara: blott en bild af archilektens teckning med byggnadsmaterialier i naturen. Huru vill man väl ock, att det skulle kunna vara annorlunda, eller att den son. icke rådfrågar grunderne, hvarefter tvänne stenar kunna hållas uppe på hvarandra eller tillsammans, skall förmå göra verkliga byggnadsritningar, der sparsamhet i material, der förvisning af allt ändamålslöst, der användande af allt nyttigt äro lagar: der de små orden af ofantligt omfång, hvarför och huru, möta på hvarje punkt: der tanke och beräkning måste öfver allt åstadkomma den jemwvigt för ögat, mellan bruk och form, utan hvilken jemvigt platt inlet skönt kan gifvas i architektur. ij Man kan ju alltför väl hafva afritat tusende byggnader, man kan hafva försett hela the.trar med palatser, som blända åskådaren, och dock icke förstå alt resa en grindstolpe: icke veta mera af archiktens budord, tyngdslagen, än att duken, som är målarens by gnadsmaterial, hålles uppe med några till hälten inslagna elindiga nubbar! Gör af denna väf och dessa tankar, dessa obestämda former, denna lek af dagrar och skuggor, så herrlig, ett palats i verkligheten. Ingen kan det: Naturen har ej en blomma utan rot, och den svaga menniskan förmår visst icke att framskaffa en i architekturen, annorlunda än från marken. Och hos oss skulle man vara enfaldig nog att låta narra sig, att bygga hus med pensel och färgkopp. Nordens namn om allvar är då ett hån? Architekturen, som har till uppgift att täfla med naturen sjelf: som måste strida mot henne för att få resa sina verk bland hennes: som vill. visa åt årtusenden hvad menniskokraft förmådde: arcbitekturen skulle icke behöfva ett i ve-. tenskap odladt begrepp, icke behöfva att taga kännedom om, eller ställa sig till efterrättelse de undersökningar som vetenskapsmannen gjort, de lagar han uppdagat om de ämnen, hvilka Jena-att bygga med: lagar kvilka dock naturen sjelf behöfver, när hon bygger. Insändaren vet att öfverintendentsemetet i Sverige svarar nej på denna fråga; men landet vet att detta embete icke kan bygga, och att det, efter hvad det visar med sina klena verk, ännu icke lärt skilja emellan architekten och dekoralionsmålaren. . Derföre begriper det ingen ting om den mark det bygger på, eller utom den målade pappers