Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 1

eller katholik, om han är genomträngd af den Heliga Skrifts anda, någonsin utan iörelse kan skåda — den gudomlige Försonarens kors. Framför denna heliga symbol stod Helena, i djup vördnad. Hon knöböjde icke, ty den religion, hvaruti hon blifvit uppfostrad, gillade ej denna dyrkande ställning framför en huggen bild; men det syntes i detta ansigte, på en gång vältaligt senom den enthusiasm och den fromma ödmjukhet, som der glödde, att själen var uppfylld af de minnen och förboppningar, som från den ena tidsåldern till den andra tröstat den lidande och inspirerat martyren. Själen knäböjde för ideen, om ock hennes knän ej böjde sig för bilden; och den dystra karakteren af scenen utanföre, hvarest cedrarnas mörka löfverk dunkelt glimmade genom töcknet och r:gnet, förmådde dem att omedvetet sluta sig närmare till hvarandra, såsom kärleken instinktmessigt lärer, då verlden mörknar utomkring. Percival hade icke mod att säga, det han kommit för alt taga farväl, ehuru blott för en dag; Helena bröt först tystnaden. Jag vet icke huru det kommer sig, Percival, men jag är bestört öfver den förändring jag örmärker hos mig — icke hvad helsan beträffar, käre Percival — jag menar hos min själ, inder dessa sista få månader, — alltsedan vi ärde känna hvarandra. Jag mins så väl den norgon, då min tants bref ankom till den kära orestgården. Vi återvände från bymarknaden, och min goda fosterfader 1og åt mina förestältningar om verlden. Jag var då så yr, så lätt ill sinnes och tanklös — allting log åt mig i 1 glada färgor — jag trodde knappt på sorgens illvaro — jag glömde, att för allt lefvande fins n graf. Men nu förekommer det mig, som om jag vaknat till en sannare uppfattning af naturen — af ändamilet för vår härvaro; jag känner, alt lifvet är någonting allvarsamt och nögtidligt, Dock är jag icke mindre lycklig för