Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 1

det, Percival. Nej, jag tycker snarare, att Jag icke visste hvad verklig lycka vill säga, förrän jag lärde känna dig. Jag har läst, att slafven är glad den dag då han är fri från sitt tunga arbete; men, om han blir frisifven, om han får uppfostran och undervisnng, försvinner hans slädje, och dansen under palmträdet fröjdar honom icke mera. Men är han mindre lycklig för det? Så förhåller det sig ock med mig! Hulda Helena, jag ville hellrese ett af dessa dina förra glada, sorglösa leend-n, som lekte så naturligt kring dessa rosiga läppar, än -höra dig tala om sällbet med denna darrning i din röst — dessa tårar i dina ÖZon. Och dock är glädjen,, sade Helena tankfullt; i sin rena, sannt poetiska själs hänförelse, endast ögonblickets lätta intryck — blott en lek al lifsandarna; men sällheten är en blick m i det tillkommande, en blick, som sträcker sig vida öfver hvarje tid och rymd., Och du lefver då åtminstone i det tillkommande -du har inga elaka aningar nu, min Helena, Ack, detta tröstar mig! Säg det om igen, Helena — säg, att framtiden skall tillhöra OSS. ;Ja — ja — för evigt, för evigt,, sade Helena, tlvarsamt, och hennes ögon hvilade ofrivilligt vå korset. . Percivals ungdomliga sinne och mindre inbillningsrika natur fattade ej den djupt vemoliga betydelsen af Helenas svar; hen tog det efter orden, och det föreföll honom, som om en börda blifvit lyftadfrån hans hjerta; med hänryckning kysste ban den hand, som han höll i sin, och utropade: : Ja, framtiden skall snart, snart tillhöra oss! Jag fruktar intet, då du hoppas. Du ken icke ina hvad dessa ord göra mig glad, ty jag måste emna dig, ehuru blott för några timmar, och ag skall upprepa dessa ord; de skola ljuda i mitt öra, i mitt bjerta, tills vi åter råkas.