Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 3

orörligt lutad emot balustraden, med ett öppset bref i handen. Varney var dödligt blek, och hans eljest så fasta och rundade kinder buro spår af en nyss påkommen, häftig sinnesskakning, hvilken förslappat deras muskelspel. Men Percival gaf icke akt på hans utseende, utan tog honom hastigt under armen, förde honom ned i trädgården och sade, efter en stunds plågsam tystnad: Varney, jag måste göra er tvenne frågor, dem er nära bekantskap med madame Dalibard sätter cr i stånd att besvara; men angående hvilka jag för vissa orsaker måste begära cr tystlåtenhet. Ni får icke nämna för henne el ler Helena, hvad jag nu ämnar säga ?) Varney stirrade oroligt på Percivals allvarsamma ansigte, och gaf det begärda löftet. Säg mig då först, hvarföre madame Dalibard förvistes ifrån sin onkels bus — detta Laughton? För det andra, hvilket var det brott, hvarför mr. Mainwaring, Helenas far, beskylldes? aBeträffar.de det första, svarade Varney, som nu återvann sin fattning, Vill jag minnas, att jag redan sagt er, att sir Miles var en stolt man, och att han, i följd af en upptäckt barnslig kurtis mellan hans systerdotter Lucretia, nuvarande madame Dalibard, och Mainwaring, som sedermera öfvergaf henne för Helenas mor, ändrade sitt testamente, — förviste henne från sitt hus är ett alltför strängt uttryck. Delta är allt hvad jag vet. Angående den andra frågan, kunde man aldrig öfverbvisa Willam Mainwaringom något brott. Han var misstänkt för orätt användande af bankens medel, och godtgjorde den uppkomna bristen genom uppoffring af allt, hvad han ägde, År detta sanna förhållandet! utropade Percival, glad. Rena sanningen, som jag tror; men hvarföre dessa frågor just nu? Åh, äfven ni har fått bref, ser jag — jag förstår! Lady Mary anför dessa skäl för sin vägran att samtycka. Hon har icke vägrat sitt samtycke, svarade Percival; men, skall jag tillstå det? — kom ihåg, alt ni lofvat mig att icke såra mad. Dalibard genom yppandet häraf; min mor anty