Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 3

ning, är det väl så underligt, att de nu gör: (det? Ty, det är i sanning en sällsam sjuk dom, som angripit mig. Jag känner föga plå gor. Jag kan icke uppgifva något bestämdt li dande, men styrka och lif öfvergifva mig dag efter dag. Om så måste vara, om de aningar jag icke förmår undantränga, endast vore vinkar ifrån höjden, ämnade att med mild hand lossa de bojor, som allt för Mycket fängsla mig vid den jord, jag är dömd att lemna — om så är, måtte det åtminstone förunnas mig att dö, innan ännu milt andehf blifvit härjadt; innan mina fel ådragit mig någon fiende; innan någon sorg försvagat min förtröstan på Gud, eller något svek förringat min tro På menniskohjertat! — Må jag, med mitt eget herta fullt af kärlek, sjunka i den högsta kärlekens famn! Der uppe skall måhända min. varelses gåta finna sin lösning, skall måhända min själ, nu dunkel och töcknig, förklaras i strålen af den Alsmäktiges blick. Farväl, o min jordiske fader, tills vi åter träffas; i fall jag går före er hädan, farväl, tills vi åter förenas hos vår himmelske fader! Helena.n Bref från John Ardworth till ärevördige : m:r Fielden. Då ni, älskade vän och lärare, i min egensinniga och sträfva barndom, ogerna bad mig lägga bort Newton och Thucydides och vandra ut med er — då ni gjorde mig uppmärksam på, huru i naturens stora system allting afvaktade sin bestämda tid — huru det vissnade gräset bildade våren, och kornet grodde till höstens skörd — då ni inskärpte hos mig tålamodets lag, anade ni kanske föga, i hvilken otacksam jord era lärdomar föllo, eller huru mitt motspänstiga sinne i tysthet spjernade mot det band, som pålades det. Då ni, sedan jag blifvit äldre och bättre kunde uppfatta de mysterier, som gömma sig under den kristna trons enkla läror, förklarade, huru underbart denna oändligt visa religions föreskrifter harmoniera med de allmänna verldslagarna, huru uti det, som vid första anblicken blott förefaller oss såsom pligter emot Gud, uppfyllda genom lydnad för positiva bud, ligger en filosofi, som bäst af alla förmår gifva själen dess högsta för