Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 3

med ett slags medlidande, ty han är en smul: enfaldig,. Detta är ungdomen väl bekant. Vidare vet man att berätta, hurusom säll Iskapslifvet i Upsala i de så kallade phögr( kretsarne, dit naturligtvis professorsfamiljern: höra, utmärker sig för sin stela förnämhet och Itråkighet. Studentkorpsens så kallade lejom Järo der företrädesvis väl tagna och hemmastadda. Detta slag af studenter, fordom talri Ikare och med ett visst yttre anseende, som sjunkit och slagit öfver till sin motsats, isamma mån den yttre hyfsningen och den inr bildningen stigit inom studentkorpsen i all mänhet, stödjer sin ärfda företrädesrätt inom de förnämas krets på börd, förnäma relationer penningar och en viss yttre förfining och belefvenhet., Der är således en tillstymmelse till aristokratin, men merendels ihålig och saknande inre fasthet och hållning, såsom all dylik, när den ej är den sanna bildningens och karakterens,, hvilken likväl-nu är den enda, som erkännes och eger bestånd. Det ligger i iden mer och mer allmänna bildningens natur, alt väcka till insigt häri. Den lilla, på gammal grund byggda, studentaristokratien betraktas derföre af de öfrige studenterne ej mer med så afundsamma och stickande blickar som förr, man märker den knappt och hörs sällan tala om den. Det visar, att dess tid egentligen är ute. Man gör derföre numera bäst att, då man blir student, bortlägga all slags gammal fördom mot eller för vissa samhällsklasser, ej tänka på sina anor, om hvilka måhända mMamma, mormor, och gamla tanter, ordat; men så mycket mer beflita sig om grundliga och redbara studier, en god karakter och sann bildning, hvilka ensama äro och, som man hoppas, skola allt mer och mer blifva mäktiga att grundlägga och befordra anseende och framgång — åtminstone i det allmänna. Ty i det enskildta lifvet ser man de gamla fördomarne, den gamla aristokratien, tränga sig tillsammans i så fasta massor som möjligt, och trösta sig inbördes med mer eller mindre bittra och qvicka utfall mot den nya tiden, dess ider, omstörtningsbegär, och reformer). Upsala tycks just vara en tjenlig medelpunkt för en dylik sammanträngd massa. Dit inflyttar derföre, som man sagt, i tilltagande mängd gammal adel, som på ett eller annat sätt kommit af sig, eller för att lefva i fred på sina penningar och — minnen, ju mer nordanvinden derute far skoningslöst härjande öfver dej samla privilegiernas och anornas blomsterfält.! Här stöter nu bördsaristokratien tillsammans med lärdomsaristokratien; de erkänna och hylla hvarandra och sluta så ett för båda uppbyggeligt kotteri. Det faller alltid någon glans från den ene på den andra. De öfverensstämma dessutom i en allt besjälande åsigt om det förflutnas stora företräde framför det närvarande och hvad deraf anses följa. Af dessa elementer sägs det ,högre, sällskapslifvet i Upsala vara sammansatt. Man kan ätt tänka hvilket lif, hvilken ton, hvilken unglomsglädje deraf skall göra sig gällande. Bert ryter sig deremot studentlifvet, lifvet af evig ingdom,, som poöterna uttrycka sig. Men lerom må jag tala i kapitlet om Studenterna ch studentlifvet,. Hit hör blott att antyda let missförhållande, hvari den unge, frihet och tt otvunget väsende framför allt älskande, stulenten, genom tillvaron af nämnde sällskapslif ch bristen på något bättre, mer sannt bildan. le och vederqvickande, försättes till samhällsifvet, och det hat och förakt för vissa samvällsklasser han härigenom insuper, kanske för ifvet. Han är i bildningsåren, och de kantigeter, det stundom något råa sätt att vara och ittrycka sig, som då ofta nog framträda, skola enom ett verkligt bildadt och bildande sällkapsoch familjelif i tid afnötas och bortskäas. Men detta skall ske med lämpor och kicklighet, att ej den unge frihetshjelten afastar, som han tycker, de nog tunga bojorna! ch — flyr. Förekommande välvil a, enkelhet ch natur, förädlad af en rik och djup själsildning, se der den makt, som ensamt kan. ch skall betvinga den annars obetvingelige. ; Iar han en gång slitit sig lös, så är ej lätt att aga honom fast. Men han är då så mycket