Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 3

Helena någonsin förut sett, utom i fösagorna utan emedan här finnes ett föreningsband e mellan slottet och kojan. Alla Percivals tan kar tyckas gå ut på att göra dem, som omgif va honom, lyckliga — att, så mycket möjlig är, mildra kontrasten emellan fattigdom och ri kedom, lidande och glädje. Om slottet vor borta, kunde ni med tillfredsställelse gästa kojan. Ingen fattigdom är här synlig; det en: hemmet är väl anspråkslösare, ringare, än de andra; men hvarderas innehafvare tyckes ega hvad han genom uppfostran blifvit van at mest värdera. Här råder en ömsesidig förtrolighet, hvilken vida öfverträffar blotta nedlitenheten och respekten, en förtrolighet, som förenar alla dem, hvilka lefva på detta lyckliga ställe. Vi inträda i någon koja och tala med dess innebyggare, såsom vore vi hemma hos oss. Man yppar för oss hvarje behof, liksom för en vän. Percivals egendom synes blott vara elt anförtrodt gods, det han såsom förmyndare förvaltar till allas gemensamma bästa. Häraf kommer, att ett slags religiös känsla andas rundt omkring mig — ställets atmosfer är välgörande för själen. Hans moder, — ack, hvad de älska henne! O, skall denna moder någonsin blifva min! Hvad har jag gjort, alt förtjena en sådan lycka! Denna tanka skall ensam vara tillräcklig att oroa mig med ödmjuka tvifvel om en så säll framtid. Banna mig ej, älskade fosterfar, om jag tillstår, att dessa aningar — så gerna jag än ville bemöda mig om alt följa era föreskrifter och jaga dem på flykten — likväl alltid återkomma och förfölja mig. Om under ert tak, då min helsa var stark, då kölden aldrig kylde mig eller hettan besvärade mig, då mina ögon, vid vårens ankomst, ilade, från de grönskande träden, de utspriekande blommorna, för att dröja vid den fläck af landskapet, der de aflägsna grafvarna höja sig emellan den mörka vintergrönan. — om äfven då ingen bok, intet ämne voro mig kärare, än de, hvilka förflyttade mina tankar bortom grafven; — om äfven då nitt hjerta flydde till den dunkla gränsen, liksom fågeln till sitt näste; — om äfven då mina föreställningar oemotstindligt antogo denna rikt