Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 3

mer utsatt för den obundna frihetens Ilockelser. . Man ser lätt häraf, att det ligger vigt på hurudana sällskapslifvet och umgängestonen äro i en stad, der så mycken ungdom af olika ålder och på olika bildningsgrad finnes, och der den så utgör hufvudsak, att staden utan den sjönke nära nog till intet. Men jag vill något vidare fortsätta teckningen. I de nu tongifvande cirklarne; der, som sagt, tråkigheten och stelheten skola bofäst sig, och hvaröfver, till följe deraf, en tung dimma, såsom ofta öfver universitetsstaden, säges lägrat sig, upptages med synnerlig välvilja den omtalta studentaristokratien, som endast der finner sig hemmastadd, på sin plats. Salongens dubbeldörrar stå den alltid öppna, för sällskapets, den naturliga sympatiens skull. Men det finnes ännu en utbrytning ur den öfriga studentcorpsen, som äfven mottages der med ynnest och bevågenhet, eller som kallas dit, för att mot litet mat och dryck, m. m. vid middag eller afton, roa det öfriga sällskapet. Det är de musikaliska talangerne, de utvaldaste sångarne. Desse intressera således ej genom sina egna personer, sitt fina vett och manår), sin börd, m. m. utan genom sina naturgåflvor, sina uppodlade talanger. Kunde desse erhållas till begagnande utan deras egares personliga närvaro, så vore det visst lika kärt, om ej kärare. Det fattas blott, att man erbjöde nämnde sånsare kontant betalning för sitt besvär vid alla mer eller mindre högtidliga tillfällen, då nöjet skall späckas med musik, eller tråkigheten dermed bortdiifvas, — så hade studentcorpsen inom sig en liten musikantcorps, som kunde gå ur mus i hus och sjunga för penningar. Det vore n inkomstkällan, sade en gång till mig en liet satirisk och gycklande student, — för den nnu fattiga, på chinesfötter vacklande studenti (Forts. följer.) öreningeny. 4 GC