Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 2

de ifrågavarande pärernes utnämning på lifstid, samt lofvat, att en annan dag utlåta sig öfver det förslaget (som i det hela instämmer med minoritetens i kommitten) att låta den nedre kammaren kompletera de afgående ledamöternes platser i öfre kammaren, såsom varande ben sak att tänka på, hvilket visserligen ej bör förnekas, utan att hindra, att den saken är ganska maktpåliggande, och att det är svårt inse, hvarföre regeringen skulle vilja motsätta sig ett så enkelt och fördelaktigt valsätt. Vi anse, på grund af dessa båda sista artiklar af D, A., i alla fall för ett nöe och en skyldighet att yttra, att efter den närmare utredning Allehanda således gifvit åt sin åsigt, finne vi att den betydligaste delen af den förefallna polemiken härrört till en del afett missförstånd, som sannolikt hade alldeles undvikits, om Alleh. hade något tidigare yttrat sig med mera fullständighet i ämnet. Det var egentligen den omständigheten, att Allehanda, förmodligen i tanka att kommitteens pluralitet skulle göra mera liberala förslag i öfrigt i afseende på öfre kammarens sammansättning, 1 förstone icke ansåg behöfligt alt framlägga de vilkor, hvilka sedan framställts såsom oeftergifliga (och som visserligen äfven äro det), för att kunna ge Reg. andel i representanternes nämnande; det var, säge vi, egentligen denna omständighet, och att denna koncession endast framställdes såsom ett behöfligt soulagement åt adelnp, som föranledde Aftonbladets kritik. Ty vihafve, för vår del, alltid varit öfvertygade, att det motstånd, som reformen möter hos adeln, hufsakligen hänger tillsammans med riddarhusets nuvarande formation och beskaffenhet, samt att en stor del af dem, som nu bilda pluraliteten vid voteringarna och deribland främst hela falangen af de s. k. Hartmansdorffske frivillige, jemförelsevis fråga mindre efter om ett antal af 410, 43 eller 20 adelsmän blifva tillledamöter af öfre kammaren utsedde af Reg. eller af valkollegier, såvida familjernas nuvarande representationsrätt först en gång upphör. Det första steget till reformen anse vi derföre vara, att Reg. icke lemnar minsta tvifvel öfrigt om sin afsigt att detta upphörande måste ske.