Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 2

ven den högsta poesi är blott en lofsång öfver ädla handlingar, och de mest lysande bilderna af vår fantasi äro blott svaga spegelbilder af goda menskliga gerningar. Dock har det funnits ögonblick, då jag suckat vid att se hans redliga själ ligga klar för mig, då jag suckat, för det jag icke kan göra min egen lilla genomskinlig — för det, så litet jag än har att gifva, dock något finnes i min själ eller mitt hjerta, som jag nödgas behålla för mig sjelf. På sednar2 tider har jag känt mindre sjelfförebråelser vid denna tanke — hört, att i detta något, som här nere aldrig får yppas eller genomskådas, ligger en förutsägelse, att mitt öde här i verlden icke skall nå sin fullbordan. I nattens enslighet — vid den nedgående solens strålar — i månans sken, träder detta mitt för honom dolda jag fram och öfvermannar mig. Jorden förbleknar, denna oförklarliga känsla förenar mig med oändligheten — det förekommer mig, som om jag afskakat stoftets bojor och min själ svingade sig upp i andeverldens regioner. Mins ni den bok, ni en ss med några milda förebråelser tog ifrån mig, och som jag utom er vetskap hämtat från er bokhylla: — De fordna Helgonens lefverne.. Ni bad mig akta mig för den sjukliga entusiasm, som dessa beskrifningar kunde alstra i en upphetsad inbillning! — Ack, er varning var måhända profetisk! Hvarifrån skulle eljest en sådan hänryckning, sådana drömmerier komma, som de, hvilka i ljusare stunder betaga er eljest så obetydliga och vilsefarande Helena? Ni kan af detta mitt bref inse min själs tillstånd! — Älskade lärare, led den på rätta vägen, då den irrar, styrk dess svaghet, förmana den, då den knotar. Ni frågar mig om min tant, om hennes um-. sängssätt och vanor. Hvad kan jag säga er? Emot mig är hon alltid densamma — jag kan på intet sätt vinna hennes tillgifvenhet. Men tro derföre icke, att hon är ovänlig, än mindre; sträng — hon är blott sluten och kall. Jag betraktar henne med en viss medlidsam frukan. Hon förefaller mig såsom en enslig lands-. lykting på en obebodd ö. Lifvets segel komma och gå ute på hafvet; men de väcka ingen