Aftonbladet – 10 februari 1847, sida 3

Aha, deti är den herrn, som frågade efter mrs. Joplin ?, Ja, och han gaf mig en half kronan, sade den knipsluge stalldrängen, i d-t han framräckte handen. Mr. Grabman, alltför tankfull och alltför afundsjuk på sin rival, för att taga vinken i akt, skyndade, så fort hans smala ben förmådde bära honom, bort till den ovälkomna person, som inblandat sig i hans affär. Då han nalkades gentlemannen, en lång, kraftfull, ung man, lugnade han sig något, rörde mekaniskt vid hatten och sade: Hvad, s:r, äfven.ni söker mrs. Joplin?, Ja, det gör jag, sir,, svarade den unge mannen, med en betänksam blick på Grabman; poch jag förmodar, att ni är samme person jag funnit före mig stadd i samma efterspaning, först i Liverpool, dernäst i C., omkring femton mil från denna stad; för det tredje i L., och nu råkas vi bär. Ni har baft försprång för mig. Hvad har ni inhämtat ?, Mr. Grabman smålog: Sakta, sir, sakta. Får jag först fråga — eftersom öppna frågor synas höra till ordningen för dagen — om jag har den äran att tala med en broder i yrket — en jurist, sir — en jurist? — Ja, jag är jurist. Mr. Grabman bugade sig med mulen uppsyn. ,Törs jag fråga namnet på er klient?, Ja, det kan ni visst. Hvar man äger rätt att fråga hvad hn behagar, blott det sker på höfligt sält. Men ni ämnar icke svara? Slugt! Åh, jag förstår. Rätt bra. Men jag är också slug, sir. Ni känner mr. Varney, förmodar jag ? -Gentlemannen såg förvånad ut. Hans buskiga ögonbryn möttes uppöfver hans stadiga, skarpa ögon; men efter ett ögonblicks paus uppklarnade hans ansigte. Det är som jag trodde, tänkte han. Hyil!ken kunde eljest haft något intresse i dylika forskningar? -Sir,, tillade han, i hastig ooh bestämd ton, ni har tvifvelsutan blifvit anmodad af mr. Varney att för madame Dalibards räkning söka anskaffa bevis rörande förlusten af