Aftonbladet – 10 februari 1847, sida 3

riket; och man hör många yttra, alt det vore så godt först som sist att sluta förbund med Scbleswig-Holsteinsrne, för att göra gemensam sak i konstitutionsfrågan, i den förhoppning att man sålunda med förlusten af Schleswig åtminstone skulle köpa en fri författning för återstoden af det danska fäderneslandet. Det ligger häri något ytterst förödmjukande för den sanna patriotismen. Liksom det var nödvändigt att för detta pris söka vinna hjelp från tysk sida, för att eröfra frihetens palladium! Och jag vill ej heller säga annat, än att den äkta fosterländska kärntruppen ännu står fast vid sitt gamla, alt både tagr en konstitution och behålla Sehleswig; men det är ett bedröfligt faclum, att en viss missundighbet börjar gripa omkring sig, ett litet tvifvel, som redan är demoraliserande nog, om möjligheten att på samma gång vinna det ena och sauvera det andra. Det enda, som åter kan gifva den allmänna stämningen en viss fasthe, en viss hvad man i medicinen kallsr tonus, är ett rätt kraftigt uppträdande ef de nya Ständerförsamlingarne nästa år i Roeskilde och Wiborg. De nya valen för följande sex år lofva godt. Efter ett flygtigt öfverslag försäkra redan de hittills förrättade jen bestämd och respektabel majoritet i kamrarna för konstitutionssaken. Vid sidan af de äldre bepröfvade och öfverallt med stor pluralitet återinvalde kämparne för den liberala saken, en Clausen, Schouw, Drewsen, Balth. Christensen, Lehman, inträda många nya och unga krafier, såsom Monrad, såsom Hother age, och visst är utt ålminstone slla dessa tillhöra dem, om också i nationalitetssaken veta att stå på sig och ingalunda hafva någon lust att eiterskänka det vissa för alt vinna ett osäkert. För resten morer, foik sig och afvak!ar med förtjusning Casinos öppnande om fjorton dagar. På kungliga operan tränges man för att se den Nye, Penelope,, Bournonvilles granna ballett, och hos italienarna vinner den unga och vackra signora Bosio, som Norma, sllas hyllning. Historierna om kronprinsens återförmälning hefva på en ging alldeles tystnat. H. K. Höghet betinner sig fortfarande på Fyen. Man talar här redan om att drottningen af Svorge vill passera, någon tid af sommaren här i Sälland, och det säges till och med att det är för bennes räkning man reparerar och inreder rummen på Eremitagen, i Dyrehaven. N) (insändt.) ANNU ETT ORD OM DEN FÖREÖJDA ÅRSBERÄKNINGEN. När man läser alla de ifriga bearbetningar, som göras, för att tillvägabringa tidsenliga reformer i samhällets vigtigaste frågor, och man med glädje märker huru småningom sanning och rätt gör sig gällande, för att befordra allmänt och enskildt väl, så är det mer än nedslående att ännu ingenting göres, för upphjelpande af de olyckliga adjunkternas på landet vilkor och belägenhet. — De äro, i sanning, behandlade af samhället som en Parias-kast. Det är icke nog dermed, att man består dem en lön, som oftast understiger en vanlig drängs, man vill äfven beröfva dem alla utsigter till befordran, till framtida bergning, till önskvärdt lugn på gamla dagar. — Man förebrår adjunkterna bristande bildning. — Denna förebråelse, som förr kunnat hafva något skäl, för sig, är nu mera genom de skärpta examina, temligen obefogad; ty den är mer än tillräcklig för att nedgräfvas och förqväfvas på landet, af brist på tid och medel till ytterligare förkofran. Man säger att adjunkterne ingenting hafva att göra. Fråga pastorerre, som, förmodligen af högre spekulationer hindrade, öfverlemna embetsgöromålen i adjunkternas händer. De kunna icke neka, att dessa få broderlotten i arbetet, under det de sjelfya nöja sig med inkomsterna. Detta är, som det skall vara — må göra! — Men jag tycker att förebråelserne icke rättvist ligga på adjunkternas sida — jag skulle vilja maka dem på pastorernas. — Adjunkterne vilja visst icke afundas dem de feta bitarne, det rikliga brödet; de hafva i nödens och behofvets skola lärt sig inse, att deras rike icke är af denna verlden; men de vilja i en tid, som har till lösen sanning och rätt äfven glädjas i skenet deraf; de vilja att det skall komma dem till godo i något. — De önska endast afskaffandet af den Törhöjda årsberäkningen inom skolan. Att den numera är öfverflödig och orättvis, derom äro alla ense; sjelfva de dermed lyckligt begåfvade kunna icke neka dertill. Hvarföre icke då afskaffa den? Det vill icke det högre presterskapet, som har intresse af att orättvisan fortfar. — Må då adjunkterna sieifva skaffa ——— ..cwcoow ——R RR ER I 8 Alt . ev