Aftonbladet – 10 februari 1847, sida 3

Lemnom dem der — vi måste förflytta oss till ett annat ställe. En dag stannade en gigg vid ett värdshus i en by i Lancashire. Den resande kastade tyglarne åt stalldrängen och svarade på dennes förfrågan hvad slags foder hästen skulle hafva: Hö och vatten — kreatur.t har icke något strängt arbete. — Derpå gick han fram till disken och begärde ett glas finkel för egen räkning; under det värden ifyllde drycken, frågade fremlingen vårdslöst, om för några år sedan en qvinna vid namn Joplin bott i hyn. Det är besynnerligt, sade värden tankfullt. Hvad är det för slag, som är besynnerligt ?) Jo, vi ha nyss haft en gentleman här, som gjort samma fråga. Jag har icke bott här längre än i nio år nästa December, men min gamla stalldräng är född i byn Owu ja. uadrig lemnat den. Derföre kallade gentlemannen in stalldrängen, som nu gått ut i byn, för att insamla vidare underrättelser. Denna nyhet syntes öfverraska och misshaga den resande. ,Hvad fan, mumlade han, ,misstror Jason mig? Har han släppt en annan hund på spåret? Hm! Han tömde sitt bränvinsglas och begaf sig ut, för att tala med stalldrängen. Hör på, min vän,, sade mr. Grabman, ty den resande var ingen annan, än denne värde person — hör på, ni minnes ju mrs. Joplin, som Tär bott här för mer än tjugu år tillbaka — hvad?, Jo, gör jag så; det är nu mer än tjugu år sedan hon lemnade stället. Hon lär ha varit en orolig själ — hon hade ju ett barn med sig? Ja, hon hade så. Och ni hörde henne visst säga ibland, att barnet icke var hennes, utan att hon hade god betalning för det, hvad? Nej, min gumma tyckte inte om, att jag hölls hos grannen Joplin, ty hon var en otäcka — vackert ansigte till. Hon bodde der i stugan, der ni ser den främmande herrn komma ut.