Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 2

ligt betryggadt, än Krakaus oberoende, dess oafbrutna, eviga oberoende. Mn andra sats är densamma, som hr Guizot uttryckt i sin note till hr Metternich, att upptagandet af den särskilda traktaten rörande Krakau i Wienska kongress-akten icke var en inregistrerings-akt. Och .till stöd för detta påstående skall jag anföra tvenne korta utdrag, det ena ur ett bref från kejsar Alexander, det andra ur ett bref från hr Metternich. I ett bref, som kejsar Alexander skref till grefve Orloff, för att underrätta honom om resultaterne af kongressen, uttrycker han sig på följande sätt: Det är med Nliflig tillfredsställelse, som jag underrättar eder, att Polens öde blifvit definitift bestämdt genom alla de i kongressen deltagande makternes bifall.n Å Och hvad datum bär väl detta bref? Den 30 April, således 3:ne dagar före denna traktat af den 3 Maj, på hvilken man stödjer sig. Hr Metternich uttryckte sig mera vidlyftigt, men icke mindre betydelsefullt) I ett bref af den 46 Februari 1848 till Österrikiske ambassadören i Schweitz sade han: Wienska kongressens slutakt är obestridligen grundlagen för Europas politiska system, emedan den blifvit sanktionerad genom alla makters i Europa samtycke. Det är derföre som de förnämsta beslu!en,! denna akt innehåller, och hvilka direkt eller indirekt angå den ena eller andra makten i Enropa, interessera dem alla., Så uttryckte sig hr Metternich, författare t:ll depechen af den 4 i denna månad, hvilken blifvit lagd under edra ögon. Den tredje satsen jag ämnar uppställa är, att denna kränkning af traktaterne befriar Frankrike från sina förbindelser, nemligen de förbindelser, som hafva sitt ursprung i Wixnska traktaten, emedan, såsom hr Guizot sagt, ingen makt kän lösgöra sig från cn förbindelse, utan att på samma gång äfven lösa de andra kontrahenterne från deras. Dessa trenne satser, som jag nu framställt, kunna icke hestridas: Ingen på detta rum kan vederlägga dem, och i denna tystnad, denna fullkomliga frånvaro af alla reklamationer skall historien finna den första bestraffningen af det begångna brottet. Jag öfvergår nu till följderna af det fulländade factum. Sådana finnas af trenne slag: följder för Polen; földer för de mindre staterna i Europas föl:der för Frankrtkes politik. Krakau var — j veten det, hr Villemain sade eder det för några år sedan på sitt vackra språk — sista trasan af Polen. Krakau, det sista spåret af Polen, har blifvit tillintetgjordt. Det är en stor olycka; men efter min åsigt icke för Polens sak. Och se här skälen hvarföre. Sedan länge var Krakau icke mera hvarken republik eller fri stad. De trenne makterne, och i synnerhet Öst: rrike, gjorde der-allt hvad d2 ville. Icke blott gjorde de der gällande och missbrukade utlefvereringsrätten, utan ockupationsrätten utöfvades der på ett permanent sätt. Österrike hade domstolarne i sina händer. Österrikiska polisen var allsmäktig i Krakau. En ordonnans hade blifvit utfärdad, genom hvilken stadgades, att hvar och en, som utspridde ogrundade rykten (märken väl detta nya brott) skulle hvarje dag, en hel månad, straffas med gissling. Sådan var Krakaus belägenhet före införlifvandet. Jag ken således. med skäl säga, att Krakau icke i dag är mera slaf, än det varför tvenne månader sedan. Men jag frågar mig sjelf, hvad interesse kunna de trenn2 makterne baft, att på detta sätt öppet trotsa hela Europa, då de redan fullkomligt voro herrar i Krakau? Jag kan icke deri se annat, än ett bevis, att den mest fulländade och konstiga slughet, grånad i alla politikens ränker, kan hafva sina stunder af djerft:et och obetänksamhet, Det är på detta sätt Gud bestraffar henne, för det hon gifvit sig i orättrådighetens tjenst. Hvilka äro nu de fördelar, som Polens sak kan hämta af Krakaus införlifvanda? Jo, Polens sak är hädaneft.r för hela verlden rättvisans sak, en sak, som måste omfattas af allt, som i denna stund stödjer sig på ordning. Jag ser till och med deri tillintetgörandet af Polens