Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 1

och upprors-andan några medei för dess verksamhet; men det kan äfven underhålla och förbittra de känslor, hvilka så hårdnackadt gång efter an gifva upphof åt dessa beklagansvärda företag. Och derjemte verkar detta tillintetgörande, att det i flytande, som kunde förekomma dessa utbr lorar en stor del af sitt anseende. Det öfverallt i Europa, i denna smärtsamma fi ningens och upprätthållandets grundsatser, 1 mån för de blinda lidelserna och de våldsamr sigterna. Nionde artikeln i Wiener-fördraget repubiken Krakau den förpligtelsen, att fr: gebit aflägsna dem, som störde allmänna lugnet, och de trenne skyddsmakterna hade utan ait tvifvel rättighet, att fordra uppfyllandet af denna förpligtelse. Men fanns det, för att vinna detta ändamål, intet annat medel än att afskaffa. denna lilla stats oafhängighet och att undertrycka den? Republikens så ringa gebit, de trenne stora makternas utomordentliga styrka, de dessa makter i kraft af 6:te artikeln, i fördraget förlänta skyddsrättigheter, allt gifver anledning tro, att med omsorg kombinerade åtgärder, med verksamhet utförda, hade kunnat vara tillräcklige, för att på ett verksamt sätt bekämpa det onda, utan att gripa till dessa ytitersta medel, hvilka, då de tillintetgöra några faror, ganska ofta skapa nya, och ibland större. Pet var i hvarje -fall alla de makters ostridiga rättighet, hvilka medverkat till Wiener-fördraget, att taga del i de rådplägningar och beslut, för hvilka republiken Krakau kunde blifva föremål. Furst Metternich säger i sin depeche af den 6 November, att de trenne hofven ensamme sinsemellan den 35 Maj 18135 upprättat den lilla staten Krakau, och sedermera förelagt Wiener-kongressen till inregistrering den öfverenskommelse, de sinsemellan afslutat. Konungens regering kan icke godkänna ett påstående, som är så främmande för grundsatserne och til! och med ordalagen i de stora fördrag, hvilka Ö Europas offentliga rätt. Sjelfständiga måkter, som underhandla och öfverlägga om gemensamma intressen på en fot af fullkomlig jemlikhet, kallas aldrig att inregistrera beslut ock akter, som blifvit antagna utan att de deltagit deri. Samtidens minne och offentliga dokumenter, så vidt de röra Krakau och Polen, bevittna att långvarig ovisshet och långvariga underhandlingar emellan representanterne för alla de makter, som deltogo i Wiener-kongres föregingo afslutandet af detta Speciella fördrag ket, såsom man nu säger, utan något slags medverkan af de andra makterna i Europa fastställt de trenne makters intressen, hvilka sinse delat Polen. Sjelfva texten af Wiener-fördraget bevisar, att Polens öde fastställdes genom et: europeiskt beslut. Detta fördrag sysselsätter sig först med Polen såsom den vigtigaste af de allmänna frågor, öfver hvilka beslut skulle fattas. Första, 3:a, 3:e, 4:e och 35:e artiklarne bestämma den andel, hvardera af de trenne delande makterne skulle erhålla af storhertigdömet Warschau. Sjette, , 8:e och 9:e artiklårne upprätta republiken Krakav. Det innes icke den ringaste skillnad cmellan dessa artiklar och dem, genom hvilka Preussen erhöll en del af konungens i Sachsen länder. Upprättandet af republiken Kråkau är stäldt i samma linea, som de stipulationer, hvilka bildat andra stater, upprättat konungariken, erkännt de fria städerna i Tyskland, upprättat tyska förbundet. Endast tvenne artiklar i det särskilda fördraget af d. 9 Juni, nemligen 10:e och 448:e artiklarne, omtala den speciella öfverenskommelsen, som d. 3 Maj blifvit afsiutad emellan: de trenne makterne, och förklara att de bestämmelser, detta fördrag innehåller, skolahafva samma kraft och giltighet, som vore de ord för ord intagne i den allmänna akten,. Säkerligen hafva dessa, af hela Europa antagna och undertecknade ord, långtifrån att göra republiken Krakaus bestånd osäkrare, haft till föremål, att gifva densamma ännu starkare och högtidligare garantier. Konungens regering begagnar således blott en klar rättighet, oeh uppfyller derjemte en bjudande pligt, då hon högtidligen protesterar emot republiken Krakaus tillintetgörande: en handling, som uttryckligen strider såväl emot bokstafven, som emot andan af Wienerfördraget d. 9 Juni 4845. Efter långvariga och förfärliga hvälfningar, hvilka så djupt skakat Europa, har. den europeiska ordningen blifvit grundad och upprätthåller sig genom aktning för fördragen och alla de rättigheter, som de betrygga. Ingen makt kan lösgöra sig från dem, utan att på samma gång lösa de andra från deras förbindelser. Frankrike har icke gifvit exempel af något dylikt angrepp på upprätthållandets och fredens pdlitik. Frankrike har icke förgätit hvilka smärtsamma offer, fördragen af 18435 pålaggt detsamma. Det kunde fägna sig öfver en handling, som i följd af en rättvis neciprocitet kunde tillåta det, att för framtiden endast rådteen SEE rn Anse —— RR ————————— RSA