Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 3

Då man går tillbaka i tiden, finner mån, att de för det mesta varit i utlänningars händer. (Vi nyttja ordet utlänrin.ar för korthetens skull. Lä saren vet hvad dermed förstås). Ifrån år 14394 til 14649, d. v. s. 58 år, innebades detta pastorat oafI brutet af pastorer, som voro födde utom stiftet: ifrån år 4649 till 4750 eller 404 år, vardt det förunnadt åt stiftets barn. 4754 utnämdes åter en utlänning, P. Lampa till denna beställning, och ifrån denna tid intill närvarande dag hafva endast utomstiftspersoner beklädt pastorsembetet i Mariestad, med undantag af de 6 år, ifrån 4789 till 47953, doktor E. Afzelius innehade det. Man säger kanske, att 2 utlänningar som af K. Maj:t blifvit utnämde, varit så öfverlägsne de sökande inom Skara stift, att ingen jemförelse kunde ga rum. Det torde derföre ej vara ur vägen alt anställa en kort jemförelse med de trenne sednaste uinämningarne. Vid ledigheten efter doktor Afze ljus uppfördes på förslaget kontraktsprosten, kyrkoherden i Hofva, mag. I. S. Lindeblad, prosten i Tengened, mag. G. Björndal och regementspastorn mag. I Wennerbom. Kontraktsprosten Lindeblad var en lärd, grundlig och ganska förtjent man, som bestridt åtskilliga befattningar såsom regementspastor, såsom tjenstgörande vid fiera af hufvudstadens församlingar, såsom hofpredikant och i alla hänseanden kunde mäta sig med doktor L. Girelius, Vestmanlänning, som blef utnämnd till pastor, men förut haft sin verkningskrets inom svenska församlingen i Amerika, der tjensteutöfningen icke var, af så mångartad beskaffenhet, som inom fäderneslaniet. Sin doktorshatt hade han förvärfvat i Philiadelphia, der inga akademiska specimina fordras för dess ernående. Han hade icke dokumenterat sig såsom lärd, ehuru för öfrigt en ganska aktningsvärd man. Inom sin erhållna församling utvecklade han ej särdeles verksamhet. — Efter hans död uppfördes på förslaget till detta pastorat hofpredikanten C. Thyselius prosten A. Mebius och konsist. notarien, theologic kandidaten mag. P. Lindskog. Det vore oräuvist att neka, att doktor O. Linderbolm, Verml, som blef utnämnd till Mariestad, var en förtjent och i afseende på sin karakter högt aktad man; men man måste ock medgifva, att den kungliga nåtlen icke blifvit missbrukad, om konungen hade hållit sig inom de föreslagne och utnämnt en af dem, isynnerhet konsist. notarien Lindskog, som 1aned egenskapen att tillhöra Skara sfift förenade förtjensten af en högre theologisk lärdomsgrad. Menhan kunde ej krypa nog för att förvärfva sig biskop Weidmans bevågenhet, en man, som ej var hjertnupen när det gällde att skuffa undan dem han ej tyckte om. eller att draga fram sina gunstlingar. Om man är i dag måste åse det infivtande biskopar ega, då de vilja allvarligt lägga sig ut för sina Klienter, så kan man lätt föreställa sig, huru mycket. de förmådde under de förra regeringarne, då godtyckligheten af regeringens ledamöter öppet proklamerades såsom princip och då mav ej sällan fick höra dem ogeneradt yttra: oKonunger är ej skyldig att göra rättvisa vid befordringar: hvad han gör är nåd Man hoppas att dessa den öppna godtycklighetens tider nu äro förbi. Konsist. notorier Lintiskog gick miste om en förtjent befordran och en utlänning blef utnämnd. Då Mariestad efter doktor Linderholms död år 1834 åter blef ledigt, uppfördes på förslaget dertill kyrkoherden Lundblad, filosofielektorn Guldbrand och prosten Apelqvist. De båda Törstnämnda hade länge tjenstgjort vid Täroverken, hade högsta betyget i sin pastoralexamen och hade dokumenterat sig genom Tda skrifters utgifvande. Prosten Appelqvist hade ätendast cum !vudÅ i sitt pastoralexamensbetyg;: men var en gammal erfaren och förtjent lärare i församlingen. Lektor Gulgbrand erhöll vid valet icke allenast de Testa rösterna, utan församlingen framställde äfven :uti serskildt smderdånig supplik sin önskan att erhålla honom till sin lärare. Detta allt oaktadt kom ingen af de föreslagne i åtenka vid utnämningen, utan hofpredikanten Silfverbrand, som i si pastoralexamen entast hade enkelt approbatur, och med möda erhållit detta; som ingenting utgifvit, ej en:gång en abe-bok, och som vid sin promotion 1815 var bland de så kallade promotionsåsnorna, han BleT den lyektige. Den är ännu i friskt minne, den halft löjliga, halft skandalösa historien om hans itnämning, En viss höfding, som naturen egentigen -demt till :resefiskal. men som ville fjeska i Miting, utan att begripa något; -som trodde att det ;ndast behöfdes en viss franifusighet, för att vara pehörig att lägga sig i saker, som lågo både utom hans område och förmåga, och som genom sin betällsamhet stod väl hos de höga, denne man tyckte let vara bättre att få en nolla, än en duglig man ill paster i Mariestad: derföre gick utnämningen om den gick. Det är en allmänt känd sak, huru vass aktning och förtroende den omnämnde utlänlingen förvärfvade, under den tid han uppbar inomsterna vid Mariestads pastorat. Detta pastorat har nu i mer än femtio år varit fyerlemnadt åt personer, födde utom stiftet, dokorerne Girelius, Linderholm och hofpredikanten Silferbrand. Nu talas åter om. att en utlänning skall! lifva utnämnd. Åtminstone utlät sig en viss hof