Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 3

Jag menar, jag hört dig säga att du tillhör jen ganska religiös sekt, — en sekt, som ;ick är mej obekant — en sekt, bland hvilkens meå lemmar stora brott äro ganska sällsynta. Ja, kära fru, några äro beskedliga nog; mel somliga äro dju;a som forsen. Du tror då cke på hvad åe lärde dig? — nJag gjorde dt, så länge jag var ung oci enfaldig.n Hvad var det då, som rubbade din tro? Kära fru, den mannen, som undervisade mi och min mor före mig — han var den förste j:g var bekant med, svarade Martba, utan på son förändring i sin blomstrande ansgtsfärg hvilken syntes fastsittande på hennes kind r liksom det röda på höstlöfvet. Sen han gjor! mig olycklig, såsom flickorna säga, sade har mig att det var bara b drägeri alitihop.n Du älskade honom då? Karlen var bra nog, kära fru, och var så beskedlig, att han skaffade mig en man. J.g har en gång haft bättre dugar. Du sofver godt om nätterna?, Ja, jag tackar, som frågar, kära fru; jag lig: ger bra.n Jag vill dig intet mer nu sade mad. Dalibard, qväfvande en suck, då hon blifvit lagd i sängen och vände sig åt väggen. Martha ickte ljuset och lemnade det på bordet bredvid sängen, iemte en bok och en bunt svafvelstickor, ty mad. Dalibard bade dål:g sömn och äste ofta under natten. Hon drog derpå för sardinerna och gick. Det kunde vara en timma efter det Martha; sått till sängs, som en hand utsträcktes från! ängen, ljuset tändes och Lucretia Dalibard reie sig upp; med en hastig rörelse afkastade! on täcket och stod i sinlånga nattdrägt på! solfvet.Ja, hon; den bjelplösa, lama Krympingen reste sig — stod på sina fölter — hög; pänstig; upprätt! Det jvaren uppståndelse ur! rafven. Aldrig sågs en mera öfverraskande örvandling; än deny, som åtföljde denna enkla örelse; dem icke, allenast omskapade gestalten, tan äfven ansigtets hela uttryck, Det ensliga jusel spred sitt sken öfver en fysionomi, der