Aftonbladet – 6 februari 1847, sida 2

LITTERATUR. Dackefejden, historiskt skådespel, sf G. O. Hylten-Cavallius; Stockholm 1846, 160 sidd:8:0, å 4 rdr b:ko. De sednare åren hafva lemnat en för den fosterländska litteraturen hugnande erfarenhet deruti, att. dramatiska arbeten af inhemsk band allt talrikare begynt uppträda ibland oss, och att författarne gjort fosterländska ämnen till föremål för konstbehandling. Det är väl sant, att. deras s:ycken icke uvlltid haft hvad man kallar lycka på scenen. Men brister, som förorsakat: denna utg:ng, kunna ej; afhjelpas genom annat än vunnen öfning åt ett håll, som hos oss synes förknippadt med betydliga svirigheter. Hvarest skola våra dramaturger genomgå en. skola? På intet annat ställe, än der publiken. väntar alt se dem som redan färdiga artister. Publiken har rätt häruti; ty den har icke att göra med en persons studier, med dess skolarbete: den betalar sina penningar för att få nuta af det fulländade. Men det är lika sant. alt ingen framstår komplelt i sin sak straxt; och äfven den sceniske för:attaren har då rätt alt fråga, hvarest han skall anställa sina förarbeten, sina studier: på hvilken lokal det äghonom tillåtet att misslyckas en-tid, tills han hinner lära hvad han behöfver, utan att allmänheten derunder vet af honom. Så som förhållandena nu äro, afskrickes mången ung för attare från att vidsre fortgå på den dramatiska banan, om han råkat stöta något emot vid begynnelsen; enär han mås:e hysa en naturlig förbåga, att det första, mindre gynnsamma intryck, publiken om honom fått, skall fortsätta sin menliga inflytelse, huru goda uxbeien han framdeles än må lemna. Hvar och en erkänner den stora orältvisan häraf. Men då det icke kan nckas, alt sådana obehag och svårigheter kunna ligga sig i vigen för våra börjande sceniska författare, måste det uppskattas så-som ett i samma min berömligt mod, att någon vågar företaget. Våra sednare historiska skådespel, Erik den fjortonde, Dackefejden och Kungslena-färden höra alla till en onekligen stor genre; men, ehuru det förstnämnda gjort något mera lycka än de tvenne andra, kan dock intetdera sägas hafva helt och hållet uppfyllt scenens fordringar. Huru linge de kunna komma att lefva på teatern, är följaktligen problematiskt. Man kan Lkväl också betrakta ett utgifvet skådespel blott under synpunkten åf litterär produkt. Man abstroherar då mera från teatervilkoren. För närvarande önska vi i detta afseende något fästa uppmärksamheten vid Dackefejden af hr Cavallius; ett arbete, hvilket såsom poem utgör en ganska vacker företeelse, både i anseende till ämnets uppställning och i synnerhet diktionen.