Aftonbladet – 6 februari 1847, sida 2

Ert namn är St. John, min herre! Ni är då slägt till St. John af Laughton? Ja, så är det) svarade Percival med sitt blyga, skälmska leende: Laughton har för närvarande ingen värdigare egare, än mig. Gentlemannen tog två steg fram till Pereival och skakade hjertligt hans hand. I sanning fägnesamtl utropade han. Ni måste ursäkta min frihet; jag kände mycket väl den stackars gamle sir Miles, och mitt bjerta uppvärmes vid: åsynen af hans representant. Percival betraktade sin nya bekantskap, och blef på det hela intagen till hans fördel: Han syntes vara på solsidan af femtiotalet, och hans hy hade denna vackra bronzgula färg, som tillkännagifver ett långvarigt vistande under österns luftstreck. Djupa rynkor vid ögonen oeh en mörk ring omkring dem talade om mödor och fatiger, kanske ock om lätt. nnigbet. Men hans kroppskönstitution utviade en styrka, som tillåtit honom att temligen oskadd genomgå allt sådant: hans kropp var muskulös och fast; ögonen kiara och fulla af lif; i bans rörelser och sätt alt vara visade sig denna höftiga, ostadiga qvicksilfveroro, som vanligen märkes hos sådana menniskor, hvilkas sanguiniska temperament förleder dem att följa ögonblickets impuls, och som äro välsignade eller förbannade med ctt öfvermått af kraft, allt efter som omständigheterna gynnar eller förståndet rättar denna tvetydiga naturgåfva. Percival yttrade något lämpligt till svar på så mycken hjertlighet, som visades honom för sir Miles skull, hvilken ban aldrig sett, och satte sig, i det han lätt rodnade under inflytandet af den fixerande, belåtna och allvarliga blick, som ännu hviiade på honom. Letande efter något talämne, frågade Percival mrs, Mivers, om hon nyligen sett Johm Ardworth. Gästen, som nyss salt sig, sköt vid denna fråga sin stol med sådan liflighet åt sidan, ätt mrs. Mivers hörde, huru det: brakade i den. Hennes stolar voro icke gjorda tillsådant bruk. En skugga bredde sig öfver hennes rödblommiga ansigte, då hon svarade: