Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 3

Han kom till Piccadilly; på den breda trap pan till det hus, som efter hvartannat vari bebodt af hertigen af Queensbury och lorc Hertford, och nu var indeladt i mindre våningar lör personer, som kunde för sådane rum betala vanlig hyra — På trappan till detta hus uppför hvilken så mången af det flygtiga nöje! bevingad fot glädtigt hade ilat, föll Percival: öga på en der hopkrupen usling, en trasig ge stalt, försjunken i denna ytterliga förtviflan som har upphört att tigga, icke bryr sig om att stjäla och icke har lust attlefva. Percival stånnade och vidrörde den förkastade. Hur är det med dig, stackars gosse? Akta dig — polisen lemnar dig icke i fred här. Upp med dig! Der har du att skaffa dig en bättre bostad för! Silfvermyntet föll ouppfångadt på stenarne. Trashanken lyftade icke ens handen, men en låg, bruten röst mumlade: Dä ä för sent nu — lät dem föra mej i fängelse — lät dem skicka mej af till Buttany — lät dem hänga mej, om det roar dåm. Ja duger till ingenting, nulp Så förändrad rösten var, igenkändes den dock af Percival. Han blickade ned och fick syn på det nedhukade ansigtet. Upp, karl, upp! sade han gladt; ,se, Försynen skickar dig en gammal vän i nöden, för att lära dig att icke förtvilla mer. Den bjertliga tonen, mer än orden, rörde den arma varelsen och ing:f honom mod. Han reste sig mekaniskt och ett sjukligt, tacksamt leende ffög öfver hans förtärda ansigte, då han igenkände S:t John. Hur hänger det ihop? Jag hade alltid trott, att gatsopningen skulle vara ett lönande yrke nu för tiden., Jag har ingen gata mer att sopa, jag har sålt den, — klagade Beck, ,Jag duger till intet nu, annat än att stryka kring gatorna, och snalta, och stjäla, och bli hängd, som de andra Tackar er mycket, sir — Beck ryckte sig : hårluggen — men si, ers nåd, jag ville hellre göra slut på alltihop