Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 2

Hösse st ner sällsynta. Är det icke så, alt rikedomen ör oss belåtna med att vara obemärkta? Jo; ag förstår, medan jag nu talar, hvarföre sjelfva attigdomen sporrar, icke fjettrar, Ardworths raft. Men, sedan jag lärt känna dig, dyraste Ielena, återkomma dessa drömmar, lifligare, in någonsin. Den, som gör anspråk på dig, Ör Vara, måste vara något ädlare, än menniskor i allmänhet. Helena! — han reste sig lervid till följe af en oemotståndlig och oroig inre rörelse — jag kan ej vara tillfreds, örr än du är lika stolt öfver ditt val, som jag ifver mitt! På Percivals tal och blick såg det ut, som om han för alltid afkastat ynglingaåldern. Den ovanliga styrkan och allvaret i hans ord, åt hvilka hans ton gaf vältalighet — den stadiga elden i hans mörka ögon — hans upprätta, smidiga gestalt — alit hade mannens värdighet. Helena betraktade honom tyst och med så fullt hjerta, att orden icke förmådde bana sig väg öfver hennes läppar, och tårar flödade ur hennes ögon. Denna syn återkallade honom hastigt till besinning; — han knäföll vid hennes sida, slog sina armar om hennes lif — det var den första omfamningen — och kysste bort tårarna. Huru! har jag bedröfvat dig? — hvarföre gråter du? . Låt mig gråta, Percival, dyre Percival! Dessa tårar äro böner — de hviska till himlen — om dig! Ackly återtog hon, då hon slutligen hämtat sig, vom, såsom understundom, äfven då du är med mig, en kall och namnlös aning tyckes hviska — om så mycken lycka icke är mig beskärd — om jag icke får dela ditt öde — om vi blifva åtskuljda! . Hvad kan skilja oss åt? utropade Percival med passionerad ton. Helena suckade tungt och sade. i det hon ödmjukt böjde sitt hutvud: — Stå icke altaret och grafven på samma heliga grund? Om jag skulle gå före dig, Percival, tänk då, att jag ännu ser dig, tänk, att samma ljusa öden ändock vänta dig — tänk, att den, som så ädelt ville sträfva, för att bli