Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 2

Det förstås, att om vederbörande redan afsett ut behandla saken på sätt här blifvit antydt, vilket vi ej känna, så förfalla dessa anmärkningar af sig sjelfva. Men eftersom frågan här är om en föränIring i embetsmannaorganisationen, så tillåta vi SS begagna tillfället att fästa uppmärksamheten på en sådan reform, som säkert skulle emottagas med bifall af. hela landet och befordra oändligt mycket godt, samt dessutom är kanske den lättaste att åstadkomma. Det vore att föreslå en bestämd lön på stat för alla underdomare, och i stället låta all expeditionslösen vid deras domstolar ingå till kronan. Denna förindring skulle till en ej obetydlig del undanrödja en af de betydligaste brister, hvaraf vår lagskipning för närvarande lider, nemligen tidsutdrägt genom uppskjutande, serdeles af civila mål, ett missbruk, hvartill det nuvarande aflöningssättet innebär en stor frestelse. Det kan väl hända, ätt statsverket skulle få vidkännas någon ökad kostnad häraf, derigenom att handskriften i expeditionerna sedermera blefve mindre utdragen, och lösen jemte chartornas antal sålunda förminskades; men detta vore en obetydlighet i jemförelse med den nytta, som de fleste rättsökande skulle hafva af en större skyndsamhet, hvilken medelbart komme det hela till godo genom besparing af tid och kostnader för en stor mängd enskilde. Denna reform kan göras oberoende af frågan om en ny rättegångserdning, och lönerna kunde lätt bestämmas efter ett medeltal af de tio sista årens uppgifter till beviliningstaxeringen, möjligen med någon liten förhöjning. Det torde vid samma tillfälle äfven, såsom ett ingalunda ovärdigt föremål för regeringens omsorg. förtjena erinras om behofvet af en plan till förändrad organisation af länsstyrelserna, ungefär till likhet med förhållandet i Norge, hvarigenom, till beqvämlighet för folket, länen blefve flere, och deras styresmän förvandlades ifrån elt slags representerande seignörer, såsom förhållandet hittills mångenstädes varit, till sjelfarbetande embetsmän, bland hvilka regeringen alltid kunde finna ett tillräckligt antal skickliga ämnen för den högre administrationen.