Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 1

Ja, Helena,, sade Percival; ja, du skall älska min mor, ty hon är en af dessa menniskor, hvilka synes draga till sig kärlek, liksom vore den deras egendom. Afven min hund Beau — du vet, huru högt Beau älskar mig! — lägger sig vid hennes fötter, då vi äro hemma. Jag medger, att hon är stolt, men detär en stolthet, som aldrig förolämpat någon. Du vet, det finnes några blommor, som kallas stolta... Blommans stolthet är icke mer oskyldig, än min mors. Men måhända är stolthet icke rätta ordet. Det är snarare en afsky för allt lågt och ovärdigt, beundran för allt högt och rent. Ack, hvad denna stolthet, om det så bör kallas, skall komma att älska dig, min Helena!, Du behöfver icke säga mig, sade Helena, med mildt allvar, att jag skall älska din mor; jag älskar henne redan, ja från första ögonblicket du sade mig, att du hade en moder, ilade mitt herta till henne. Din mor! om du nånsin kan vara svartsjuk, måste du blifva det på henne! Men att hon skulle älska mig — det är hvad jag fruktande betviflar. Ty, om du vore min broder, Percival, skulle jag vara så stolt öfver dig. En najad måste uppstiga ur floden, en sylfid ur rosen, innan jag kunde tillåta, att man toge dig ifrån min sida. Då jag tror, alt jag som syster skulle bysa en sådan känsla, hvad vore då dyrbart neg, för att tillfredsställa en moder?) Du, endast du, svarade Percival med sitt glada leende — du, min ljufva Helena, som är mycket förmer, än najader och sylfider, hvilka jag, emellan fyra ögon sagdt, aldrig värderat ett grand, ens i poemer. Hvad du skall tycka om Laughton! Kan du tro, jag låg vaken hela natten och tänkte på, hvilket rum du helst skuNe välja för egen räkning. Slutligen blef jag ense med mig sjelf; — jag skall nu säga dig, huru det är beläget — ingången är