Aftonbladet – 3 februari 1847, sida 2

buller, men så fort valen passerat återfaller den nästan helt och hållet i sn sömn, sitt luga, sin tystnad. — För öfrigt inga associationer, inga församlingar, ingenting som håller allmänna opinionen i vaksamhet, i haleine, ingenting som stärker, ingenting som härdar, ingenting som bereder till striden. När nu af två motståndare den ene vaknar ur sin dvala hvart fJerde år, den andre deremot (hvarmed menas regeringens parti) aldrig hvilar, är det då underligt om den sednare segrar? I England går det till på annat sätt. Striden emellan opinionerna, intressena, partierna, fortgår der beständigt, vid alla tillfällen, på hvarje område. Det gifves icke en enda vigtig fråga, som skall förekomma i parlamentet, hvilken icke förut debatteras i hvarje grefskap och köping. Det finnes ej en enda maktpål:ggande motion, som icke ger anledning till en mängd petilioner: icke ett enda representantval, äfven på det aflägsnaste ställe, der icke de två fanorna, ministerens och oppositionens, stå planterade midt emot hvarandra. Också finnes i England ett allmänt tänkesätt, som alla manter måste respektera, med hvilket hela verlden håller räkning, och som stundom vinner oväntade segrar. Det är detta tänkesätt, som år 1831 genomdret parlamentsreformen genom er Whigminister, år 4846 handelsreform n genom en Toryminister. Det är samma tänkesätt som nu förbereder andra reformer i landets sociala organisation. Stundom kan det väl hänföras och förvilla sig på afvägar: och statsmännen hedra sig då med ett motstånd emot densamma. Men det utötvar icke dess mindre en verklig och synlig makt, hvars und rstöd alla söka, och som skänker tillförsigt och styrka åt dem, hvilka den gynnar. Men om den parlamentariska oppositionen i Frankrike icke finner i en opposition utanföre, allt det stöd, allt det bstånd som den hade rält att vänta, är den då icke sjelf till en del skulden härtill? Hvad göra i England, efter sessionerna, de förnämsta medlemmarna af den parlamentariska oppositionen, de som tala och de som skri:va? Utan tvifvel är deras lif på sina slott, detta så lysande, så glada, så förföriska lif i hög grad egnadt, att der qvarhålla dem, emedan de der njuta af nöjen, från hvilka det är svårt att slita sig. Detta göra de imedlertid, för att genomresa grefskaperna, för att föra ordet vid allmänna sammankomster, för att bivista politiska banketter, för att ständ:gt och öfverallt upplysa och lifva allmänna tänkesättet, för att understödja sina vänner, för alt bekämpa sina motståndare. Det är uti denna vexelverkan denna ömsesidiga inverkan af landet på representationen och representationen på landet, som den politiska andan lefver och stärker sig, samt nationens tankar och , känslor utbildas. Om sir Robert Peel, då han besegrades åren 4831 och 1834, hade satt sig med helt beskedligt i sitt kabinett eller på ett af sina gods för att vänta på, att lyckan skulie jåter vända sitt anlete till honom, måntro han då skulle kunnat återupprätta det stora parti, som nyss upplöst sig, men som I1kväl! under fem års tid styrt England? Om OConnell, under loppet af sin långvariga lefnad, hade förblivit stum och gjort sig goda dagar, månne han skulle hafva aftvingat de engelska fördomarna och det engelska högmodet först den katholska emancipationen och nu utan tvifvel snart nog lika rättigheter åt de båda folken? Om Vill:ers, Cobden, Bright hide inskränkt sig till några tal i parlamentet, månne de skulle ått ministeren att kapitulera, och besegrat och reducerat den stora jordaristokratiens välde. Den politiska striden är icke mera än andra strider iritagen ifrån mödor, cch omsorger och segern tillhör dem, som veta att förvärfva den i silt anletes sv. tt. Vi fråga om ej den jimörelse, som författarn här gör emellan förhållandet i England och i Frankrike, och den kontrast han uppställer dem emellan, äfven innebär rika lärdomar för oss här i Sv:rge, med den enda skilnad att de politiska sederna, om vi så få kalla det, äro ännu långt mindre utvecklade här, än i Frankr.ke, att man här ännu långt mindre än der, förstår eller synes vilja uppfatta sättet att verka