Aftonbladet – 3 februari 1847, sida 2

des honom, fick den finhylte gossen värdighet och betydenhet i hans ögon. Men det var icke blott som en rival detta starka, manliga hjerta, sedan den första naturliga känslan af ångest var förbi, betraktade Percival. Nej, han betraktade honom mindre med agg, än med deltagande — såsom den, åt hvilken hädanefter Helenas lycka skulle anförtros. Till madame Dalibards förvåning, — ty hans natur var helt och hållet ca ny erfarenhet för henne, — såg hon honom redan vid det första samtalet tvinga sina grofva drag till ett Icende, mildra sin sträfva, befallande ton till artighet, lyssna med tålamod, visa ynglingen en välvillig uppmärksamhet och till slut otvunget räcka fram sin stora hand och fatta Percivals smala fingrar; hvarpå han med ett otydligt skrattande läte, hälften gladt, hälften vemodigt, och liksom han icke längre vågade lita på sig sjelf, gjorde sin vanliga stela nickning och hastigt gick sina färde. Men han kom åter, nästan dagligen under fjorton dagars tid, ibland utan att stiga incm nusets dörr: han plägade hålla det unga paet llskap i trädgården, med tafatta händer Liträda dem vid deras lekfulla trädgårdsarbete eller silta med dem i murgrönsbersåen, och, allt mer och mer uppvärmd, slutligen tala till dem med en äldre broders hjertliga öppenhet. Det låg häruti ingen förställning — han började älska Percival — och, hvad som må synas sällsamt för den ytlige betraktaren, att heunIra honom. Snillet uppfattar hastigt de moraiska egenskaperna; snillet, deruti skiljande sig från talangen, är mera befryndadt med hiertat, in hufvudet, och sympatiserar heit naturligt med godheten. Ardworth högaktade detta unga uppriktiga, cförderfvade sinne; han kände sig sjelf bältre och renare i dess atmosfer. Mycket af den känsla, han hyste för Helena, öfvergick sålunda med skön och ädel försakelse på den, som hon icke utan skäl för drog. Och de båda ilskade honom så, som de unga och goda alltid ilska snillet, så sträft det än må vara, då de ;n gång vunnit dess bekantskap. Percival återkallade nu i minnet, hvar han