första gången sett detta starkt markerade ansigte med dess mörka ögonbryn, och han påiminde Ardworth leende dennes oartighet pi höjden af backen, hvarifrån man hade utsigt öfver London. Hågkomsten häraf plågad: hans nya vän; ty vid omtalte tillfälle hade Ardworth i sina ärelystna framtidsdrömmar skådat Helens i perspektivet — belöningen för hvarje möda — den skönaste stjernan på hans horisont. Mer ban kämpade manligt emot sorgen öfver der skingrade illusionen: vivendi cause återstode honom ännu, och till ersättning för den nymf som slingrat sig ur hans armar, fasthöll han åtminstone lagern, som var qvarlemnad i hennes ställe. I manteln af sin manliga styrka insvepte Ardworth sålunda sin hemlighet. Ingendera af hans unga vänner anade den. Huan skulle föraktat sig sjelf, om han med ett sådant förtroende mängt gift i deras glädje. Att han i ensamheten led mycket och bittert, kan icke nekas; men hos denna manligt fullkomliga varelse intog kärleken endast sin tillbörliga rang bland mannens passioner och böjelser. Den förbittrade icke tillvaron, den lemnade iuvtet brustet hjerta efter sig — stormen sopade några blommor från qvisten och skakade vildt grenarne från roten till toppen, men stammen stod fast och orubbad. Under några af dessa besök hos madame Dalibard förnyade Ardworth med henne de mer enskilta samtalen, hvilka så rubbat hans förra öfvertygelse om sin börd och så stört hans fugna, stadiga sinnes jemvigt. Han ville i synnerhet gerna veta, hvilka förmodanden madame Dalihard hyste angående hans fäderne, och på hvilken grund hon stödde sin tro, att han stode i närmare slägtskap till henne, eller att han vore född i en ställning, mindre beroende af ihärdiga ansträngningar; men rörande dessa punkter iakttog sibyllan en envis tystnad. Hon nöjde sig med de häntydningar hen redan gifvit, och vägrade bestämdt att yppa något vidare, innan bon fått mera befogenhet dertill genom de efterforskningar hon låtit anställa. Skickligt vände hon talet från dessa ämnen få andra, dem hon äfven tillförene diskuterat med