Aftonbladet – 2 februari 1847, sida 3

de med Helena, upptogs af Lucretia med säll synt välbehag. Hon erfor allt, tll en del a Percival, till en del sednare af Helena, hvilker rodnande och med rädsla gjorde ursäkter fö det hon ej förr omtalat en händelse, som må hända skulle onödigtvis hafva oroat eller plåga hennes tant, hvilken hade så svag helsa, Fränd: skapen icke allenast emellan henne sjelf och Percival, utan äfven emellan Percival och He lena fick gälla, ja till och med åberopades a madame Dalibard såsom ett naturligt . skäl at medgifva den okonstlade förtrolighet,. som genast uppstod emellan deunga tu. Hon tillät Percival att göra dagliga besök, att dröja hela timmar, att deltaga i deras enkla måltider, at! vandra ensam med Helena i trädgården, hjelpa henne att uppbinda de nedfallna blommorna och sitta vid hennes sida i den gamla murgrönsbersåen, då deras arbete var fullbordadt. Hon låtsade betrakta dem begge såsom barn och unna dem denna lyckliga förtrolighet, hvilken endast barndomen tillåter och i jemförelse med, hvilken mognare års böjelser synas både tvungna och kalla. Då de blefvo mera förtroliga, visade sig likheterna och skiljaktigheterna i deras karakterer, och ingenting skönare, än denna harmoni, hvaruti äfven kontrasterna sammaänsmälte, har någonsin inbjudit en skyddsängel att stanna och småle. Liksom blommor på en väl vårdad parterr förhöja hvarandras lägring, än mildrande, än förskönande färgspelet, till dess alla hopsmältas i en enda barmoni af samimanväfd skönhet, så syntes dessa två blomstrande naturer, i sjelfva sina skiljaktigheter, sammansjuta sina själar i en enda rikedom af ljufhet och oskuld. Begge voro af naturen lifliga och glada till lynnes, begge hyste ett odelt förtroende till andra, begge hade n sällsynt öppenhjertighet och friskhet i själ och hjerta. Men under Helenas glädtighet flöt en mild och helig ström af tankfullt svårmod, en hög religiös känsla, som vibrerade lättare för skapelsens djupare mysterier — den högtidliga föreningen: emellan den glänsande sinneverlden och en inre verlds, en odödlig själs högre bestämmelser —