Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 3

säker, att jag på cetta sätt för godt pris skulle bli räddad eller i värsta fall endast behöfva ge styrka åt hans medlidande genom att muta hans girighet. Men, om jag icke kan återställa penningarne är jag förlorad. Nåväl, sade Lucretia, penningarne skall du hafva; låt mig endast återfinna min son, och — Gif er till tåls! ropadeVarney häftigt; men hvad blir det af er son, om han än återfinnes, i fall ni icke skaffar honom godset Laughton i arf? För att göra detta möjligt, måste Helena, som näst efter Percival St. John har arfsrätten, icke mera vara till! Har jag icke bistått, bistår jag er icke stundeligen i era stora företag? I afton skall jag tala med en man, hvilken jag icke sett på länge, en man, som under advokatsyrkets utöfning förvärlvat sig rätta väderkornet efter bevisning — om denna bevisning fins, skall den ock åstadkommas. Jag bar nyss fått veta hans adress. I öfverrmorgon skall han redan vara på spåret. Jag har inskränkt mina egna utgifter, så att jag har qvar tillräckligt med penningar att egga hans nit. För öfrigt är det som jag sagt: er plan fordrar, att två menniskor undanrödjas. Bredvid den ene, den som är svårast att få ur vägen, smyger redan dödsskuggan och bårtäcket hänger öfver honom. Jag har, såsom ni önskade och nödvändigheten fordrade, vunnit den unge St. Johns förtroliga bekantskap; då stunden är inne har jag honom i mina klor. Lucretia, log bittert. Ahl sade hon emellan de sammanbitna tänderna, fadren förvisade mig ifrån det hus, som var min arfvedel! Jag behöfver blott lyfta ett finger, uttala ett ord, och, så öfvergifven jag än är, utkastar jag sonen från detta hem! Plundraren hänvisade mig till verlden, jag hänvisar hans son grafven I Men,, sade Varney, ihärdigt fortsättande framställningen af det ohyggliga förslaget; hvarföre tvinga mig att åter upprepa, att hans lif icke är det enda, som utestänger er och er son från arfvet? St. John är borta, Helena åter-: står. Om nu era efterforskningar slå fel, skola: vi då förlora den rika skörd, som Helena skall gifva oss, en skörd, den ni inhöstar med sam