Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 3

oj. 7mmmmmnnnmrmnnumwmwa mh h mmm —mmopn mn nmu—n nn I denna bleka blomsterknopp fins läkedom för bittra sår. Så äfven för ett bleknadt hopp en skörd af dygder återstår. O må ej fruktlöst bli för mig hvad lilla vissna blomman lär: att sprida vällukt på min stig och bli till gagn på jorden här! Sången bortdog; men ännu förblefvo lyssnarne tysta, Vill dess slutligen Varney, för att boörtjaga intrycket, sade med ett skratt af missljudande ironi: : Ljufva oskuld, nyss utgången från barnkammaren! Vore det icke synd att låta verlden fläcka den? Ni hör hennes bön — hvaröre icke bevilja den, och låta blomman bli till gagn här på jorden ? Åb, om bhon blott kunde vissna först! mumlade Lucretia med qväfdt raseri. Tror du, att hennes — att hans — dotter är för mig endast ett vanligt lif, som kan uppoffras endast och allenast för guld? Döm ej efter ditt kön! Endast en qvinna kan förstå, hvad jag — ännu qvinna — känner i närvaron ar denna rena, cskyldiga flicka! Tror du väl, att jag icke skulle ansett döden för en välgerNing, om den träffat mig under en sådan ungdom, som Helenas? Ack, finge hon blott lefva, för att lida! Dö! Välan,-eiter det måste så vara — efter min son fordrar dödsoffret — gör som du vill med offret, det döden af barmhertighet rycker ur mina klor. Jag hade önskat förlänga hennes lif, för att belasta det med någon del af den förbannelse, som hennes förildrar -hopat öfver mig! — gäckad kärlek, unlergång; förtviflan! — Jag bade hoppats att vid delningen af bytet få hämden på min lott, om guldet fallit på din. Du fordrar lifvet — ag hjertat; — hjertat, för att plåga det först, och sedan — ja sedan — skulle jag, villigare in nu, hafva kastat kadavret åt schakalen!, ,Hör på! började Varney, då dörren i detsamma öppnades, och Helena sjelf, småleende och ingenting: anande, stod på tröskeln. ? . (Forts. följer.)