Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 3

MÅ HV XV CTNhFFEESSSS OOrsJ t tJjJojJy VO mm gär efter hämd försvara sig? Hvarje steg ja: föll, hvarje blick jag sände till afgrunden ne danför mig, ökade blott min hämndlystnad Alla. mina handlingar hafva härflutit från e: enda källa — skulle strömmen medföra -orenlighet, och källan framqvälla ren? Ni har fått hämd på er rival och hennes mar J ,Ja, sade Lucretia med vidgade näsborrar och stolt, triumferande ton; de blefvo krossade, och jag tillät dem att lefva! Ja, då jag händelsevis eror William Mainwarings död, sänkte jag mitt bufvud, och jag tror nästan alt jag gret. De gamla tiderna framställde sig för mig. Ja, jag gret. Men jag förmådde ej qväfva der.s kärlek. Nej, nej; i den delen misslyckades jag snöpligen. En pant af denna kärlek le!de. Jag hade lemnat dem utblottade; ödet skickade dem välstånd, hvilket jag icke hade förutsett. Hastigt återvände då mitt hat, mina oförrätter uppdöko ånyo, min hämd var icke tillfredsställd. Den kärlek, som hade förderfvat mer, än mitt lif — min själ, framstod åter i Helenas bild och förbannade mig. Den ed, jag svor, då jag kysste min rivals panna, iordrade ett nytt offer, då jag kysste barnet af denna förhatliga förening. : Ni är då änd!ligen beredd att handla?, yltrade Varney i en ton at vild glädje. I detta ögonblick hördes plötsligt, tält under fönstret, en ljuf sångstämma — Helenas unga röst. Orden voro så tydliga, att de hunno till det ränksmidande och brottsliga parets. öron. I sjelfva sången var föra anmärkningsvärdt eller särdeles slående för åhörarne;samveten; dock låg i röstens ovanliga reohet och i ordens oskuldsulla anda, ehuru vanlig den bild än var, som de framstillde, något så förfärligt kontrasterande emot båda brottslingarnes egnastankar och betraktelser, att de blefvo sittande tysta, blickande själlöst i hvarandras ansigten; måhända fruktande att kasta en blick i silt eget inre. : Helenas sång. Ack, herrligt doftar blomman än, fast vissna bladen falla af! Må så utur förgängelsen ljuf vällukt spridas kring min graf!