Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 2

tan, och han hade ej af erfarenheten lärt, huru stark och farlig kungsormen är, som prilar med sina granna färger i solen och, i sin sinliga lekfullhet, slungar sig ifrån gren till gren. Varney stannade midt i rummet; hans öga hvilade först på Ardworth och vändes sedan på madame Dalibard. Men Ardworth, störd i sina drömmar eller föresatser genom ljudet af en röst, som alltid lät missljudande för hans öron, helst i hans nuvarande sinnesstämning, vårdade sig knappt att besvara Varneys helsning, tillknäppte sin rock öfver bröstet, tog sin hatt, skyndade -med sådan brådska, att han på vägen stötte omkull tvenne stolar och ganska betydligt rubbade ett:på golfvet stående rundt bords gravitetiska hållning, bort till madame Dalibard, tryckte hennes hand och sade hviskande: jag kommer snart igen, hvarpå han försvann. : Varney slätade sitt hår med sina åf ringar blixtrande fingrar, satte sig sakta i stolen, som stod näst intill Madame Dalibard, och den Ardworth nyss hade intagit, samt yttrade: Om jag vore Clytemnestra, skulle jag frukta en Orestes i en sådan son! Madame Dalibard kastade på talaren en af dessa misstänksamma sidoblickar, som af gammalt karakteriserade Lucretia, och svarade: Clytemnestra var lycklig. Furierna blundade för hennes brott, och förföljde blott hämnare-. St! sade Varney. Dörren öppnades, och Ardworth visade sig åter. Jag glömde alldeles att fråga, hvad som tll hälften utgjorde föremålet för mitt besök, — Huru mår Helena? Återkom hon lyckligt och väl hem ?) Lyckligt och väl — jal Den goda flickan; det fägnar mig att höra det! -Hvar är hon? Icke hos de der Mivers igen, vill jag hoppas! Jag är ingen aristokrat, men hvarföre skall man sammanpara bildning och råhet ? Mr. Ardworthpy sado madame Dalibard med högdragen köld, min systerdotter står änder min vård, och ni torde tillåta mig att följa mitt eget omdöme rörande sättet att uppfylla