Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 2

HERRAR VAN BOOMS, GULOMYS OCH SACKS FÖRSTA SOIRE. Den så mycket omtalta cykeln af musikaliska aftonnöjen har nu tagit sin början, och auditoriets talrikhet visade med hvilket deltagande allmänheten omfattar företaget. Man kan ock ej betvifla, att detta intresse i hvarje hänseende skall rättfärdigas, och om man än med skäl anmärkte bristen på instrumentalensembler — programmet upptog denna gång blott en enda — så förklaras dock detta förhållande dels genom svårigheten att vid kapellets ansträngda tjenstgöring erhålla obligat biträde, dels derigenom, att hvar och en af soiregilvarne sannolikt ansett sig vid detta tillfälle serskildt böra helsa den allmänhet, som med rätta så mycket hyllar deras talanger. Häremot synes ej något vara att invända, och vi betvifla icke, alt de utmärkta artisterna för det tillkommande lära göra afseende på den obestridliga sanningen, att en serie af musiksoireer hufvudsakligast bör baseras på goda kammar-ensembler, och deremot soli — helst de af det vanliga slaget; hvaraf allmänheten redan fått mer än tillräckligt — endast högst sparsamt böra ifrågakomma, såvidt soirgen skall intaga en sjelfständig plats i den musikaliska verlden, och ej figurera såsom ett ofullständigt: surrogat för konserten. Det ensemblenummer, som gafs denna afton, var hr van Booms stora trio i E-dur. Pianopartiet häri exeqverades af författaren sjelf, hvilken sålunda efter en flerårig tystnad nu åter offentligen producerade sin talang såsom virtuos.. I denna egenskap innehar hr van Boom bland nutidens konstnärer onekligen en betydande rang, såväl genom sin utomordentliga färdighet, som förnämligast genom den solida grund, hvarpå denna hvilar, och hvilken i förening med en rik musikalisk intelligens invigt honom uti alla olikartade skolors mysterier. Otvifvelaktigt är han ock, jemte Mayer, den mest objektive och universelle bland alla pianovirtuoser, som, åtminstone så långt vi minnas, låtit höra sig i hufvudstaden; och desto högre böra dessa egenskaper värderas, som de minst af alla pläga påträffas hos den nu florerande virtuosgenerationen. Såsom tonsättare har hr v. B. genom åtskilliga större och mindre verk gjort sig känd af allmänheten; dock har så vidt ref. mins, intet af hans kammarstycken förut blifvit offentligen gifvet här; den trio vi nämnt, var således äfven en ny bekantskap för allmänheten. Den är skrifven i den klassiska stylen och röjer öfverallt den vackra formella hållning, det sinnrika och grundliga genomförande af motiverna, som utgör denna skolas starkaste sida. Uti allegrot är satsen mest omvexlande och konstrik, i andantet af en intagande melodisk skönhet; i scherzot och finalet utvecklar sig ett eldigare li, som uti det förra antar en vildt passionerad karakter, för att i det sednare upplösa sig i graziösa, lekande rytmer, och det hela giver en så lyckad sammangjutning af Konst och fantasi, att vi ej tveka att sätta det vid sidan af Hummels bästa arbeten i denna genre. En och annan kunde vil tycka att författaren låter passagerna luxuriera nog mycket, och denna anmärkning egde grund, om de voro der för sin egen skullz men deremot bilda de alltid en varierad form af något melodiskt motiv, hvars vidare utveckling fortgår obehindradt. derunder i de öfriga stämmorna. Skulle vi deremot anmärka något, så vore det, att första allegrots slutall enligt vår åsigt är något-förlängdt utöfver dess naturliga gräns, hvilket dock ej förmår störa intrycket af det hela. — Verkets exekution, hvari hrr Gulomy och Sack deltogo, var utmärkt, lyckad. — Sitt andra nummer — Thalbergs Lucia-fantasi — hade hr van Boom förmodligen valt för att visa sin virtuositet från dess rent tekniska sida, och ingen kan nska, att ham utvecklade ett högst sällsynt välde öfver sitt instrument; dock tro vi att herr Thalbergs grannlåt redan är alltför urblekt; för att numera med någon synnerlig fördel kunna anlitas, hvaröre klokast vore, om hr Th. droge sina papper ur rörelsen och sökte sig en hviloplats bredvid abbe Gelinek. Om Thalberg vill taga hr Gulomys Souvenir de la Tauride med på reträtten, så lärer väl intet särdeles vara deremot att invända.